Nu är jag lite småsur och asocial, mest för att jag vill så mycket mer än jag får men också för att jag inte vill det jag måste. Jag vill springa mer, längre och fortare. Vaderna säger att jag inte får, och vaderna hävdar bestämt att jag inte borde slarva med vadpressarna/tåhävningarna naprapaten sa åt mig att göra. Men de är ju så TRÅKIGA så jag glömmer dem ganska ofta, tills nu då av förklarliga skäl…
Fast jag vill ju springa!! Jag känner mig i kanonform!!!! (här stampar jag ilsket med foten och markerar med vilt viftande händer hur bra jag mår!)
Hur länge sen var det jag sprang ett pass i 7-minutersfart med en snittpuls på 78%? Jag kollade lite slarvigt ett par månader tillbaka och det har i alla fall inte hänt den här sidan midsommar. För att hitta den typen av snittpuls måste jag ner på 7:30 – 7:45, annars brukar jag hamna i trakten runt 82% – 85% för det mesta.
Fast allt det där är irrelevant om någonting inte lirar i övrigt. Så jag fick bita i det sura äpplet nu i helgen och omvandla mitt första dubbellångpass till två korta, lätta pass istället och skämmas lite för att jag slarvat med vadträningen, trots naprapatens order. Progressionen får jag skjuta upp lite tills vidare.
Så, ordning på torpet igen. Vadpressarna ska vara med 3 gånger i veckan, 3×15 på varje övning och därmed basta. Det tar sin lilla tid, eftersom jag ska göra vadövningarna på ett och två ben, samt med raka och böjda ben. Men det får vara hänt, hellre det än alternativet.
Måste komma ihåg att stretcha regelbundnare också, innan jag blir stel som ett kylskåp igen. Dessutom borde jag hinna med styrketräningen för resten av kroppen. (#)
Varför ska det vara så mycket trassel bara för att man vill springa lite? Eller åtminstone några mil så där, kanske fem sex eller åtta tio? (#)
Absolut! Muskler är nästan alltid snyggt 🙂
Tycker jag är klokt! Jag hoppar hopprep som variation och så är gympans pulsdelar på framfoten hela tiden så där får vaderna jobba rejält också. Sen är det ju snyggt med muskulösa vader, eller hur? 😉
Tycker iofs inte att 3×15 excentriska tåhävningar (enbens, med rakt och med böjt ben) är speciellt jobbiga (enbens excentrisk tåhävning med böjt ben är minst trevligt), men vad jag tycker och vad vaderna tycker är inte alltid samma sak verkar det som 🙂
Oavsett anledning så slutar det med att jag måste göra övningarna naprapaten visade mig verkar det som 🙂
Kanske det, vet ej. Jag fick det förklarat som så att vadträningen ju gör vaderna starkare och därmed minskar risken för överbelastning av dessa.
Vid stretch påverkas ju inte lederna, mer än om man töjer ut ledbanden med för frekvent stretching – då stabiliseras inte lederna som de ska och musklerna runt omkring får jobba hårdare för att stabilisera leden och blir överbelastade. Musklerna måste s a s göra ledbandens jobb, som istället har blivit för uttöjda av för mycket stretch och töjning för att kunna stabilisera leden optimalt.
Av den anledningen stretchar jag inte. Vill att mina ledband ska göra stabiliseringsjobbet, dvs det de är gjorda för, och inte musklerna. De ska springa åt mig. 🙂
Vad man gör åt nedsatt ledrörlighet vet jag inte. Skulle tro att allsidig träning är bra även där.
Intressant läsning! “En nedsatt ledrörlighet kan också vara en anledning till att omkringliggande muskler blir spända och förkortade” fick mig att fundera på om det inte är så att excentriska vadövningar drar ut vadmuskeln och tvingar den att jobba i hela rörelseomfånget, men när jag slarvar med dem drar vaderna ihop sig och blir stela och tillslut ömma, tills jag kommer på mig igen och gör övningarna? Det är inte heller omöjligt att jag glömt stretcha någon del, eller stretchat för lite, så att jag är stel nånstans utan att vara riktigt medveten om det.
Det är kanon att ha en massagekunnig sambo, helt klart! Utan honom skulle jag inte kunna springa långt, han tar hand om det mesta även om han inte gillar att massera tractus iliobitalis (jag tycker det är synnerligen obehagligt nämligen) 🙂
Massage är toppen! Håller man bara undan muskelstramhet med regelbunden massage, så funkar det bra tycker jag. Muskelknutor, eller triggerpunkter som professionen kallar det, har tydligen flera orsaker. Muskelobalans är en av dem, överansträngning en annan. Personligen led jag av muskelobalans, vilket jag nu mer eller mindre har åtgärdat med mer allsidig träning.
Har du tid o lust så kolla på det här, som min massör/naprapat tipsade mig om:
Fick en kanonhård massage av älsklingen, jag hade en muskelknut stor som en stor stenkula i soleus. Nu är jag lite blå, men inte öm. Begriper inte varför de dyker upp bara för att jag slarvar med vadövningarna, men naprapaten har tydligen rätt. Om jag ska springa som jag gör får jag inte slarva med de excentriska vadövningarna.
Fast jag surar ändå, för jag vet att när det blir bra igen kommer jag succesivt att glömma att göra de där trista övningarna och så småningom kommer knutarna igen. Och sen får jag ont, och då som först kommer jag ihåg att göra övningarna.
Tråkigt när du hade en sån bra plan för progression. 🙁 Hoppas du får bukt med det som felar.
Känner f ö också igen mig helt å fullt, trots regelbunden styrketräning, men inte av rätt saker på rätt sätt tydligen. Har löst det med ett gympapass och ett power yoga-pass i veckan, vilket nog har gett resultat efter de månader jag har hållit på. Stretchar gör jag bara efter gympapasset – aldrig annars.
Å så jag känner igen mig! Så mycket extra mek man måste hålla på med bara för att få och kunna springa…
Ja, det är verkligen meckigt att hinna med det andra om man inte ska tulla av löpningens tid – och det vill jag helst inte om jag kan slippa.
Åh vad jag känner igen det där. Bara för att man vill springa lite så måste man tillbringa åtskilliga timmar i veckan på gymmet för att träna core, höftstabiliserarna och göra tåhävningar (stretchen efteråt icke att förglömma!). Jag tycker visserligen att det är kul att styrketräna, men det är ju ett himla sjå att få in det i träningsschemat.