Det är ganska skönt att kunna bränna av ett 5km pass och känna att det var lätt, att det inte var ansträngande. Jag minns fortfarande hur orolig jag var i början, tänk om jag inte orkar? Tänk om jag inte klarar det? Med det i åtanke njuter jag desto mer av att faktiskt kunna springa 5-10km när jag själv känner för det. Det är något att tänka på och vara tacksam för: det är faktiskt inte alla som kan springa så långt.

Jag kunde det inte för några år sen. Det tänker jag inte glömma, för då kanske jag slutar uppskatta vad kroppen faktiskt klarar av och slutar glädja mig över att jag är frisk, hel och stark. Och det vore ganska otacksamt mot mig själv när jag jobbat så hårt (mot bland annat rökning och grav övervikt) för att komma dit jag är, eller hur?