Det är som det ska vara nu. Träningen tuffar på, lugnt och sansat. Anpassningarna jag gjort i tempo och typ av träning kommer väl inte ge utslag än på ett tag, men den mentala effekten är så gott som omedelbar. Före testerna på Bosön hade jag aldrig vågat ge mig på så hårda intervaller som jag sprungit i veckan eftersom jag i min lilla värld inte var en så bra löpare.

Nu när deras tester avslöjade att jag hade kapacitet jag inte utnyttjar, kraft jag inte tar tillvara, så lägger jag i en ny växel känns det som. Jag har nog haft den växeln ett bra tag, det är ingen magi att testa sig. Men de visade hur jag ska bära mig åt för att hitta den där växeln, och hur jag kan utnyttja de befintliga bättre. Effektivare.

Alltså tuffar jag fram på löpbandet, lugnt och sansat. I Star Trek räknar Deanna Troi ut hur de ska komma loss från en svärm tvådimensionella varselser i vars kölvatten de råkat fastna. Picard räddas till livet av fänrik Crusher i avsnittet före. Vid 90 minuter pausar jag bandet och nollställer räknaren så att det inte stänger av sig. Pulsen sjunker som en sten så fort jag slutar springa.

En odramatisk, lugn och härlig första advent trots att grannen borrar med slagborr så det dånar och jag passerar småleende målet för året: 1 500km. 🙂