Nu myser jag. Det är inte varje dag man tangerar personbästa av misstag. Tanken var att köra ett tröskelpass, och då vill jag ha en puls mellan 169 och 176. Snittpulsen 170 och högsta 174 är så bra att det är skrämmande. Hade jag vetat att jag höll personbästatempo hade jag säkert kunnat klämma i med en spurt också, det hade jag bara inte en tanke på. 🙂

Så där fin pulskurva har jag inte sett sen Vårruset 🙂

Nu är jag kanonnöjd, även om jag sista kilometern tyckte det var rätt jobbigt faktiskt. Sista kilometern delade jag i två varv (ett var är egentligen 400m men det som blir över är bara spurten) och plötsligt var det slut! Jag måste ha zoomat ut ett tag och slutat tänka helt enkelt. 🙂

Det känns nästan som om kroppen börjat fatta galoppen, och som min panikslagna och fåniga reptilhjärna börjat inse att det inte är farligt att springa med hög puls. Benen verkar ha fattat det för länge sen men så är det ju de som gör grovgörat också 🙂