Inte löparskor åtminstone, de går åt. Jag sliter ut skorna helt enkelt, jag känner hur de sakta stumnar och slutar ge den support jag vant mig vid. På löplabbet, där jag brukar shoppa, fick jag synnerligen trevlig och kompetent hjälp att välja skor och valet föll på Saucony. Otippat, jag hade inte trott att de hade breda skor tills nu.
Mina ivriga övningar i trappor och stegar verkar ha bitit. Jag pronerar mindre nu än förut och fotleden vobblar mindre än den gjorde tidigare. Faktiskt är vänstern, den som var värst innan, t om lite stabilare än höger såg det ut som på videoupptagningen. Nu filmade de steget med något som mest liknade en toffla, ingen dämpning och inget stöd alls. Då hade jag ett i princip neutralt löpsteg.
Inlägget behövs för att stötta fotvalvet, om det kollapsar börjar jag pronera igen och det är inte så mycket jag kan göra något åt. Men jag kan stärka fotleden så att den står pall för påfrestningarna, jag kan stärka fötterna så att de inte är lika benägna att sjunka ihop och jag kan stärka ben- och höftmuskler för att ytterligare stabilisera löpsteget. Jag belastar tydligen mellanfoten väldigt mycket, men de tär en jämn belastning. Det är säkert bra. Hon kollade på fötterna när jag gjorde en knäböj också, och det såg bra ut.
Jag kunde själv se skillnaden på löpsteget när de filmade, den var påtaglig jämfört med förra gången. Men då hade jag också ont i fotleden, vid knölen på insidan av foten. Då hade jag en synbar svullnad som inte ville gå ner riktigt. Då, när ortopedteknikern med rätta tyckte att jag skulle skaffa inlägg. Då, innan jag lärt mig lyssna på expertisen som faktiskt är utbildade på det de jobbar med. Då när jag slarvade med övningarna jag fått av naprapaten, slarvade med stretchingen och tvekade om jag skulle skaffa inläggen.
Nu gör jag mina övningar för det mesta, jag stretchar lite för lite fortfarande och jag borde kanske gjort mina vadövningar nu i december. Jag får ta det som nyårslöfte att göra dem en gång i veckan hädanefter. Men det är så fruktasvärt lätt att glömma bort de där övningarna när man inte har ont längre, när det känns som att de inte behövs mer.
Neutrala, väldämpade mängdträningsskor är i alla fall vad jag behöver och det är precis det Saucony Echelon 2 erbjöd. Den var den av skorna som erbjöd mest sprattelutrymme för mina tår dessutom, nog så viktigt tycker jag. Inte de dyraste skorna i butiken men de som mina fötter diggade bäst, och jag hann plöja igenom en god bit av Löplabbets sortiment.
Jag hann dessutom köpa ett LINNE. Om ni känner mig bara lite vet ni att jag är ganska pryd och synnerligen obekväm med att visa mycket hud. Men det kommer att bli varmt i Karlstad, så jag skaffade faktiskt ett svart Nike DriFit-Linne som jag kanske vågar ha på mig. Det sitter som ett ålaskinn och är av det där underbara tunna materialet som Nike använder, det där som är så tunnt att det känns som att man rör vid huden nästan om man lägger handen på magen t ex. Eftersom det inte fladdrar kanske jag vågar ha det, det kommer inte att kännas som om jag håller på att ramla ur kläderna. Kanske, om det inte blir genomskinlig när den blir våt… 🙂
O … det är helst lätt att köpa skor – fast kanske inte alltid de man behöver … Men det du tar upp om att träningen faktiskt _ändrar_ lite på vilka skor man behöver är viktigt. Misstänker det finns en risk att man fastnar i en modell man tränat sig ifrån.