Senaste veckan har vaderna, främst min högra, varit ett kapitel för sig. Det är jobbigt när man inte vet vad som är tävlingsnerver och vad som är träningsvärk. Jag ville gärna nita de där 5 milen i alla fall, så varför inte sikta in sig på det och se hur det går?

Ett varv på knappt 84 sekunder i 6 timmar skulle ge 5 mil hade jag räknat ut, och idén var att hålla sig därikring så mycket som möjligt utan att pressa upp pulsen allt för högt. Visst tryckte jag på lite när jag passerade någon emellanåt, men jag lät tempot sjunka raskt igen så det påverkade i stort sett inte pulsen speciellt mycket.

Om man bortser från de 3-4 första varven då jag verkligen fegade med vaden och tog det riktigt lugnt (jag var fortfarande öm i vaderna när tävlingen började) så låg pulsen stadigt mellan 145 och 151. Inte undra på att jag efter 3 timmar kände mig fräsch som en nyponros och pigg som en lärka.

Efter 4 timmar började jag bli lite less, men det var faktiskt först efter att jag passerade maran på 5:15 som jag “fick nog”. Jag kan inte förklara vad som hände bättre än så, men jag blev nöjd. Mätt, kanske man kan säga? Jag lurvade runt eftersom det ju var 45 minuter kvar, men helt utan engagemang längre, och det syns:

1h: 8 294
2h: 16 818
3h: 25 148
4h: 33 284
5h: 40 064
6h: 46 856

Det längsta jag kommit på ett 6-timmars är 47,749 – också det i Karlstad. Det fattas en enda kilometer, nog så irriterande. Fast förra gången bars jag fram av den lätt eurofiska känslan av att ha bräckt mara-pers med över en halvtimma (då gick maran på 5h12). Några sådana kickar hade jag inte till min hjälp den här gången. Inte heller hade jag koll på att jag faktiskt höll planen, hela vägen till det var i princip 45 minuter kvar. Att det bara skiljde några minuter mellan marapasseringen och mina bästa maratider någonsin reflekterade jag aldrig över, jag tror inte jag ens tänkte så långt.

Första längre stoppen blev jag tvungen att göra vid strax efter 4 timmar, toalettbesök går knappast att bara hoppa över. Men då kände jag mig fortfarande förhållandevis fräsch. Vid 5 timmar nästan precis var det dags igen, men då var jag mer sliten och det är efter det varvtiderna blir ojämna och stökiga. Fram tills dess var det enda som sinkade mig själva drickandet, istället för varvet på 1:24 kunde det bli 1:30 (i ett eller två fall 1:50) så vattendisciplinen är jag nöjd med faktiskt. Greppa – stick – drick fungerade den här gången.

Jag testade att dra på ett varv, när det var i princip bara var en kvart kvar och kom ner i 1:11 på varvet (6:06/km) och blev väldigt belåten, eftersom det fanns kraft kvar för en tempoökning och det gjorde inte ont i vaderna. Just då tyckte jag väldigt mycket om mina ben.

Idag är jag inte lika övertygad och mina ben är absolut inte vänskapligt inställda till mig. Höger vad är återigen öm som ögat, och det kan nog ta ett tag innan den är glad igen. Fast strumporna fungerade strålande, det är inte tu tal om den saken. Utan dem är jag osäker på om det ens hade gått så här bra.

På det hela taget är jag nöjd, utom med det faktum att jag tappade bort planeringen och när jag inte längre hade den att luta mig emot gick det inte så bra längre.