Balkongen är städad, organiserad och blommorna där pysslade med. Det blev jättefint, och de nya tillskotten kommer säkerligen att pryda sin plats. Thuja heter de, de två buskarna älsklingen skaffat. De ska stå i kruka och bli gröna och fina, tillsammans med minisyrénen och smultronschersminen vi redan har.

Nu återstår bara ett snabbklättrande klätterskrälle, en spaljé och två lådor med tagetes, lobelia och/eller margueriter så är jag klar för tillfället.

Allt för att hålla tankarna upptagna med annat än att jag ska springa 50km ute på Lidingö imorgon.

Grejorna ligger framme, skorna är laddade och planen är i princip klar: hitta det högsta bekväma tempot och håll det så länge som möjligt. Finns det något överskott kvar vid 45km: öka. Annars: håll farten. Försöka går ju 🙂

Jag är lite fundersam för jag har inte ont någonstans och jag tittade i spegeln innan och såg en vältränad, ganska muskulös kvinna titta tillbaka på mig. Det har nog aldrig hänt före en tävling förut, jag har alltid lidit av den s.k. paddfaktorn dan före en tävling.

Paddfaktorn kan i det närmaste beskrivas som känslan av att man sväller upp och blir fläskig, blir svagare eftersom alla muskler tynar bort och man förvandlas till otränad igen – över natten! Alltihop sitter förståss i huvudet, men för den som aldrig drabbats av paddfaktorn kan det nog vara lite svårt att sätta sig in i hur illa det faktiskt känns.

Så döm om min förvåning när jag inser att jag inte tagit ett löpsteg på säkert en vecka och det enda jag drabbats av är en komplett brist på konstiga smärtor (om man bortser från de rent hypokondriska, som försvinner när jag glömmer tänka på dem), lite rastlöshet och en gnagande känsla av att jag glömt något.

Ingen paddfaktor. Vart månne detta sluta?

Jag skulle förståss vilja komma i mål på under 7 timmar, men jag är glad om jag klarar loppet. Allt snabbare än 7h 19min är en stor seger 🙂