Jag är riktigt nöjd nu, jag har nämligen upptäckt att jag tack vare sjukgymnastens övingar fått tillräckligt bra balans och styrka för att kunna göra riktiga enbensknäböj. Kroppsvikt nu till en början förståss. Men knäböj, på ett ben.

De som kände mig för några år sen vet hur katastrofalt dålig balans jag hade. Vilken lång resa jag gjort. Jag kunde inte stå på ett ben tidigare, än mindre göra några rörelser samtidigt. Det hände att jag tappade balansen lite när som helst, och jag var övertygad om att jag skulle slå ihjäl mig en vacker dag i en fallolycka.

Idag stod jag på ett ben och gjorde knäböj.

Ja, jag kommer väl antagligen få träningsvärk i baken och benen av dagens pass. Det förtjänar jag faktiskt. Jag siktade nämligen in mig på de muskler som skapar drivet i löpsteget. Skit samma om jag får träningsvärk så jag inte springer lika fort som jag brukar på något enstaka pass framöver. I längden betalar det sig. I längden ger den extra styrkan mer fart.

Är det något sjukgymnastens övningar lärt mig är det just det. Att allt hänger ihop, och det räcker inte att träna det man vill bli bra på. Man blir bra på det man tränar, visst. Men inte så bra man kan bli. Vill man bli bättre måste man söka upp sina svagheter och stärka dem.

Så nu är jag på jakt efter mina svagheter. Balans. Explosivitet. Styrka.