Igår tog jag en välbehövlig vilodag, inte för att jag kände mig sliten utan för att jag ville undvika att bli det. Det var kanonväder förstås, och jag gnölade lite om saken men vi tog en promenad istället. Som plåster på såren. Jag gick och önskade mig löparväder, men SMHI spådde trist och grått väder.
De hade tack och lov fel.
Jag fick mitt höstväder som jag önskade mig, svalt men inte kallt. Soligt och fint, perfekt löparväder. Hur underbart som helst, dessutom kände jag mig skapligt utvilad i kroppen idag och tordes dra på lite.
Jag syns nog när jag kommer med min brandgula kepa, illgröna tröja och ett stort smil. Tightsen är tråksvarta för det mesta, så ock idag. Det kan tänkas vara färgkombinatonerna som får folk att le när jag möter dem, eller så blir de smittade av mitt breda leende. Kanske ser jag vansinnigt rolig ut där jag kommer farande? 🙂
Ovasett vilket så bjuder jag gärna på ett leende. 🙂
🙂
Jag tror inte det för jag är likadan. Ja jag springer inte omkring och flinar hela tiden när jag springer, men ofta har jag nog ett litet leende på läpparna. Så jag förstår dig.
Jag blir glad av att springa så det är inte det att jag ler medvetet som vissa kanske tror utan det är mer kroppen som ler s a s. Ni vet, när man blir så glad att det sprider sig till utsidan vare sig man vill det eller ej.
Jag tror att folk ler för att du ser så glad, frisk och stark ut. Ja helt enkelt überlycklig. 🙂
Leenden är underbara 🙂