Inte helt lugn puls idag, även om den generellt sett höll sig låg (snitt 142 och max 163). Egentligen ska snittpulsen inte hinna över 140 på ett sånt här pass, och maxpulsen ska absolut inte vara över 150 ens på 3 timmar i den här farten om jag är i form.
Misstänker att jag inte är ordentligt återhämtad helt enkelt, jag har ju inte direkt helvilat sen jag kom hem från Karlstad 🙂
Jag sprang utan inläggen igen, det kändes väldigt bra. Att man kan bli så glad för något så litet egentligen 🙂
Precis – du har ju inget att bekymra dig för så det är bara att köra på som du gör. 🙂
Ja, jag borde bli bättre på att skriva upp hur mycket jag står på den bara. Jag vet jag skulle börjat redan denna veckan, jag tror t om jag kom ihåg att bokföra ett par gånger men sen blev det inte mer. Jag står på brädan förstås, men jag glömmer notera det.
Jaja, allt löser sig i sinom tid, jag är ju varken skadad eller överansträngd så då är det ju bara att tuta och köra 🙂
Balansbrädan är guds gåva till löparen. 🙂
Jamen det låter bra det! Jag använder brädan som ‘skrivbordspaus’ och studsar upp på brädan när det känns som att jag säckar ihop för mycket vid datorn (så iblnd blir det ganska mycket brädande). Lite med baktanken att jag kanske slutar säcka ihop vid datorn så småningom 🙂
Jag tror att du motar Olle i grind med balansbrädan när det gäller plantar fasciit. Iaf var balansbräda en del i min PF-rehab, och jag balanserar regelbundet fortfarande. Så bräda på! 🙂
Min PF debuterade under ett barfotapass, minns jag – too much too soon.
Plantar fasciitis var något jag oroade mig för tidigare, tänkte att “nu när jag dumpar inläggen får jag säkert det bara för det” men än så länge har jag klarat mig 🙂
Balansbrädan har nog en stor roll i det iofs, jag älskar att stå på den och vingla, och om inte det stärker fötter/fotleder så vet jag inte vad som skulle göra det. 🙂
Jag förstår dig! 🙂
Jag är fortfarande överlyckliga och tacksam över mina glada fötter, trots att det är ett och ett halvt år sen jag blev frisk från min plantar fasciit.
Det är nog lätt att ta sin kropp för given tills man drabbas av något.