Sen maran har jag känt mig seg, trögflytande som kall sirap och mer sugen än kapabel. Men idag tog jag tjuren vi hornen och drog på ett intervallpass. För säkerhets skull satte jag pulsmål den här gången så att jag skulle få hjälp av klockan att pressa upp pulsen i intervallerna.
Det fungerade kan jag säga. Klockan surrade och vibrerade med jämna mellanrum ända tills jag kom upp i den önskade zonen (över 169 BPM) och sen var den tyst och snäll.
De fyra första intervallerna rullade på i hög fart, mellan 4:55 och 5:05/km och för mig är det vindsnabbt. Men sen började mjölksyran komma i kapp mig och den 2 minuter långa vilan kändes löjligt kort. Det syns på varvtiderna också, 5:18 och 5:30 är avsevärt långsammare. Ändå är det fortfarande fort för att vara jag, och det är väldigt fort med tanke på att jag började bli illamående på slutet 🙂
Jag ser dock i graferna att jag kanske borde satt en övre pulsvarning också, för min mjölksyratröskel ska enligt laktattestet ligga runt 172 och jag var över 173 i alla intervaller utom första. Faktiskt var jag uppe i över 175 i flera fall och 178 som högst och det är kanske lite väl mycket.
Eller så bara brassar jag på och ser vad som händer 🙂
Jag är lite fascinerad över att det fungerade så hyfsat ändå med tanke på hur seg jag var. Nu vet jag att om jag envisas att springa med pulsen över mjölksyratröskeln så blir jag illamående, inte för att jag betvivlade att det skulle inträffa men man vet ju aldrig… 😉
Glad midsommar till er också!
Glad Midsommar!
Det är det träning är till för; testa saker så att du inte får otrevliga överraskningar på lopp.