Äntligen en joggingrunda. Knappa milen i den vackra höstsolen, jag var ute tidigt nog för att faktiskt få se lite solljus. Nu har det mulnat ihop fullständigt och det är blåsigare nu än när jag var ute.
Lite drygt en timma i den friska luften var precis vad jag behövde, det har varit ganska mycket på sistone som jag inte kunnat styra över och tiden har inte räckt till, inte orken heller för den delen. Så jag sänker mina krav nu och försöker få in löpning alls.
Jag stretchade noga igår, gott och väl en halvtimma framför TV:n för att försäkra mig om att ingenting var fel, kort eller på annat vis galet. Idag stretchade jag lika länge, och det kändes oförskämt bra. Lite småstel, men vad annat kan man vänta sig när jag inte skött stretchingen på hela sommaren eller hösten? Jag är mest fascinerad över att jag inte var stelare.
Så mjuk och smidig som Mimmi (bilden) kan man ju bara drömma om att bli. Fast hon assisterade mig med stor iver när jag stretchade, katterna älskar att hjälpa till när matte stretchar.
Katternas form av lyteskomik?
Okej! men då förstår jag. Var rädd om dig! Trötthet är ett varningstecken!
Att komma ut är viktigt. Promenader kan räcka, fast jag brukar sträcka ut det till maffetonelöpning. Den varianten av löpning är inte rolig men den är läkande och kanske en lite mer lagom variant för oss som är tränade i grunden 🙂
Hoppas kan man ju alltid 🙂
Jag tror jag behövde pausa rejält och bara stanna upp, det har varit ett mycket jobbigt år och tillsist hann det i fatt mig. Men tar man det ett steg i taget så kommer man tillbaka, det vet jag. Löpningen finns ju kvar, det är ju inte så att jag förlorat förmågan att springa. Ska bara hitta orken igen (men det är kanske redan på gång, kan vi ju hoppas) 🙂
Ja, det är del ett, del två är frågan vad som händer om den jobbiga perioden i livet varar länge, tex som med den frusna skuldran. Hur ska den lilla träningen som man ändå hinner med se ut för att omstarten ska bli hanterbar.
Förhoppningsvis så är din jobbiga period redan över 🙂
Ja, det gör mycket skillnad på humöret att ha varit ute även om det bara är en kortisjogg 🙂
Jag märker ju idag hur mycket gladare jag är, och piggare. Bara det borde ju vara motiverande att ta sig ut kan man tycka 🙂
Skönt att du kommit iväg! Jag har ju haft några tuffa perioder (kanske inte jämförbara med det som händer kring dig nu) och jag har lärt mig hur mycket det är värt att bara komma ut och springa/jogga lite. Det som jag tycker är viktigast är tiden. Så korta löppass som man får till under de svåra perioderna, vid den nivån startar man om sen med de problemen och det motsåndet man har då.