Inte ens karbidstål greppar i modd. Bitvis hade jag kanongrepp, men hur ska man kunna slappna av när fötterna riskerar att sprätta iväg när som helst? Jag älskar Icebugsen för att de håller fötterna torra och varma men jag avskyr dem för att de väger så mycket och är så stela.

Jag slirade runt i halkan idag i ett tempo längre än något jag hållit på mycket länge, men ansträgningsgraden var som ett normalt långpass. Så fort jag försökte trycka ifrån for fötterna bakåt, broddarna greppar bra om det finns något att greppa i och i modden bara slirade jag.

Det var mer balansträning än löpträning skulle jag vilja påstå, för jag sprang och väntade på att fötterna skulle fara iväg hela tiden. Upptäckte själv flera gånger att jag sprang sittandes, beredd att parera slir och sladd, och det är ganska jobbigt att lufsa runt så där. På blankisen kunde jag slappna av, ironiskt nog. Men då visste jag att jag hade grepp, att fötterna inte skulle fladdra iväg.

Jag tycker verkligen inte om vintern, och det är faktiskt inte roligt att slira runt på det här viset. Det är inte njutbart att inte kunna slappna av, att “springa” på helspänn och vänta på att foten ska fara iväg igen. Det är inte kul att hela tiden behöva hålla ögonen på backen och försöka se om modden eventuellt döljer knöggel man kan vricka sig på.

Jag gillar inte terränglöpning heller av samma anledning, och efter så här många år börjar jag bli ganska på det klara med vad jag tycker är roligt och inte, och varför. Jag är också på det klara med att jag inte lyckats lära mig tycka om det, eller lura mig själv att tycka det är kul.

Jag tycker om att kunna drömma mig bort, låta benen gå av sig själva och låta tiden och kilometrarna rinna iväg bakom mig. Några sådana pass blir det inte ute så länge underlagt hotar att fälla mig så fort jag inte är koncentrerad, och därför tycker jag för tillfället att utelöpning suger och att löpbandet regerar – och ingen kan få mig att ändra åsikt.

…men så fort det blir barmark igen lär jag ändra åsikt alldeles självmant 🙂