Det bevisade jag idag. Dagen har varit ganska stressig och jag kom ut mycket senare än jag hade tänkt mig, och jag hade knappt kommit mer än nån kilometer så möter jag en kille. Jag möter ofta killar på min runda, men den här gick på samma sida som jag sprang så jag bytte. Han med. Så jag bytte igen och det gjorde han med. Jag anar ugglor i mossen och tvärnitar två steg ifrån honom, med aggressivt knutna nävar och spänner blicken i honom. Ryter “Lägg av!!” med så mycket pondus som en kampsportare förmår och tänker ilsket att han ska åka på en sån jävla propp att han ser stjärnor i en vecka bara för att han förstört uppvärmningen. Min ilska och aggressivitet får honom att sjunka ihop lite, på två röda är jag förbi och utom räckhåll men jag håller ett öga bakåt i flera kilometer innan jag slutar springa med split vision.
Kanske ville han bara skoja, men det är inte så troligt. För som jag upplevde situationen såg det ut som att han bedömde mig, och avgjorde att jag var för bråkig, för stridslysten och för högljudd. Kanske gjorde det sitt till att jag var tvärilsk, det var först senare när jag var säker på att han inte var efter mig, som jag blev rädd.
Jag tänkte på sensei Kent och hur han tränade oss tjejer i att säga ifrån med magstödet. Verkligen ryta. Vi skulle vara lejoninnor, och vår röst skulle vara ett vapen. Då, när vi stod i trygghet och skrek “Nej” åt varandra kanske det inte kändes så speciellt seriöst, men lägg sedan till kroppspråket hos en kampsportare redo för strid i en adrenalinstinn situation så blir “Nej” eller “Lägg av!” en helt annan sak. Det blir inte bara ett utrop, ett tjut. Det blir faktiskt ett kiai, en styrkedemonstration. Ett stridsrop.
Vad killen än hade tänkt sig så slocknade det självsäkra leendet och jag kom undan. Det är bra så. Först efteråt knöt sig magen av rädsla, för det var en rätt stor och vältränad kille. En sån där som man hellre viker undan från. Det gäller att välja sina strider och hellre fly än illa fäkta. Så jag sprang, vaksam bakåt och redo för en fartökning. Redo för flykt. Det tog några kilometer innan jag var säker på att han inte förföljde mig.
Jag fick i alla fall ihop 15km på 1h 28 minuter till slut, och jag fick än en gång en anledning att tänka vänligt om min sensei. Snittpulsen var låg och fin dessutom så känslan och klockan var överens igen, det var inget jättejobbigt pass, annat än psykiskt då.
Ett tillägg bör göras dock att sannolikheten att han enbart skämtade i dagens informerade samhälle om kvinnors situation är försvinnande liten och om det var ett skämt så kanske det är en väckarklocka att ge fan i anabola och faktiskt börja tänka igen.
Var i en situation där jag stressade en kvinna när jag var ute och gick. Vi gick åt samma håll på samma sida och jag gick lite snabbare än henne så jag började hinna ifatt men jag såg att hon tyckte det var obehagligt så jag bytte sida.
Det är så viktigt att visa respekt för varandra.
Otroligt väl hanterat. Eftersom du tog befälet över situationen och markerade tämligen tydligt att du ansåg att han hade fuffens för sig och var beredd på det så var han ofrånkomligen tvåa.
Ett berett offer är inget försvarslöst offer.
Sen kan jag förstå att du inte kunde bruka allvar när ni rollspelade men du hade ändå tränat för den situationen så hjärnan gick snabbare från analys till åtgärd istället för att fastna i det panikartade “Händer detta mig?”
Visst har det hänt att man mött hundägare och andra människor på egen sida när man varit ute men då brukar jag vara övertydlig om att väghalvan är “min” genom att springa så långt i vägkanten jag kan. Undantaget givetvis om det är en människa som har svårt att röra sig men det gäller att lösa turordningen vem som springer var innan man kommer in i varandras personliga områden.
Skit att sånt ska behöva hända MEN BRA AV DIG !! De löste du kanon !!
Bra agerat!
De allra flesta sköter sig exemplariskt tycker jag. Harklar sig t.ex när dom närmar sig bakifrån om man är på öde platser och håller ut ordentligt när dom passerar.
Håller med LL, bra rutet! Helt avgörande att visa stark självkänsla & integritet i det läget.
Ponera även att killen inte var en ful filur, ja då har han nu fått lära sig att man som man ute i öde trakter måste inse att kvinnor (med rätta) lätt känner sig utsatta i såna lägen. Och då söker man INTE ögonkontakt, hälsar inte, o.s.v. (Ja, om nu inte kvinnan morsar, då är det givetvis oartigt att inte säga hej tillbaka)
Väldigt tråkigt, men bra gjort!
Ja, det är tråkigt att man inte ska kunna få vara ifred egentligen. Det är också tråkigt att såna som han gör att jag hanterar alla okända män som potentiella angripare.
Jag vet, majoriteten av alla män är hyggliga. Men hur ska man veta vem man möter, om det är hygglot eller äcklet?
Jäkligt trist att råka ut för såna idioter, bra agerat och tur det gick bra tillslut.
Absolut, jag tänker inte underskatta kraften i ett aggressivt kiai igen. Det är näst intill omöjligt för mig att tagga till så på träning däremot, jag kan inte bli så arg på kommando.
Nu är jag mest irriterad igen, vilka jävla idioter det ska få finnas då.
Hoppas alla nerver lagt sig nu! Kram!
Jag ogillar såklart situationen du hamnade i, och att vi ens ska behöva tänka på sånt, men:
BRA RUTET!
Ett bra kiai kanske inte spräcker glas, men kan definitivt vara som en smäll.