Idag satsade jag på ett rent myspass, det skulle kännas bra och bekvämt. För att jag skulle klassa det som lyckat skulle det finnas gott om kräm kvar i benen när jag kom hem. Därför förberedde jag mig på att snittfarten skulle bli 7:20 eller ännu långsammare. Förra vintern hamnade jag där ikring när jag skulle springa lugnt och ledigt.

Men då är då och nu är nu. Jag kom hem nöjd och belåten, sugen på mer och lycklig med en snittfart på 6:30-ish nånting och jag hade inte varit främmande för att fortsätta ett tag till. Som vanligt råkade jag göra en fartökning runt Råstasjön, det bara blir så där. Det är löpare, folk som promenerar och det händer grejer. I gengäld sjönk den när jag behövde ta mig över Hallonbergen. I snitt blev det perfekt, i snitt höll jag samma lediga, lätta steg och samma avslappnade attityd. Det ska vara mys att springa.

Jag blev lite osäker på underlaget sista biten för då hade solen gått ner och asfalten börjat täckas av frost. Det var lite halt på sina ställen, men inte värre än att jag höll mig på rätt köl och utan att tappa fart dessutom. Men så trampade jag inte på så värst heller. Inte fick jag med mig något vatten heller, så vid 11km blev jag lite törstig men det gick över. I vanliga fall har jag vatten med mig, men den här gången glömde jag det helt. Å andra sidan, för 90 minuters lätt löpning behövs inget extra vatten egentligen. Särskilt inte när det är +5 grader ute och jag svettas betydligt mindre än vanligt.

Det är bäst för mig att springa på känn. Det lärde jag mig förra vintern. Nu kan jag snegla på klockan ibland och noterar distans, fart eller puls. Men jag får inte låta det bekomma mig. Jag får inte låta klockan påverka mig, känns det lätt är det lätt. Oavsett hur imponerande snabbt jag springer för dagen. Det är bara dumheter att tro att man ska lbi trött i en viss fart bara för att det råkar vara en viss sifferkombination ( i mitt fall 5:xx-nånting). Om jag springer i blindo, utan att titta på klockan och maxar på 5 eller 10km, springer jag oftast betydligt fortare än jag själv tror att jag kan. Det är vetskapen om att det går fort som stör mig.

Så det jag inte vet har jag verkligen inte ont av!

När jag inte vet vilken fart jag håller, då lyssnar jag intensivt på kroppen. Signalerna blir viktigare då. Orkar jag dit bort? Kan jag öka här? Hur är hållningen egentligen? Andas jag med magen också? Kroppens signaler är ganska subtila, och väldigt snarlika varandra. “Jobbigt men hållbart” är väldigt likt “Jobbigt och ohållbart” tycker jag. Om jag tittar på klockan blir jag distraherad, påverkad, av siffrorna. Då blir alla signaler grötiga.

Så jag tittar inte, inte så ofta i alla fall. Jag försöker träna på det där genom att bara kika ibland. Vänja mig vid att koppla bort mina fördomar mot olika farten och tider och bara notera att “så här är det idag”. Försöka se siffrorna med en slags kylig objektivitet istället för att låta siffrorna diktera vilken känsla jag har.

Jag vet inte om jag är begriplig, eller om det bara är jag som har sådana här problem men genom att dra jackärmen över klockan och bara springa har jag kommit långt. Men inte så långt som jag drömmer om, och definitivt inte så fort som jag skulle vilja 🙂