Testade en ny runda med de nya skorna. Det kändes lätt och ledigt, trots att mycket av vägen bestod av våt grusväg. Enda gången det blev lite ansträngt som jag upplevde det var när jag gjorde en fartökning förbi en lite underlig figur, jag ville lägga så mycket mark mellan honom och mig som möjligt rätt fort. Han kanske var helt ofarlig, men varför chansa när man är ute på Järvafältet och det är ont om andra människor i närheten. Nya skorna är inte snövita längre, men löparskor ska inte vara fläckfria 🙂

Jag tänkte lite mer på det där med människorna man möter på sina löprundor och främst då kanske männen, och hur skyldiga många ser ut. Vissa stirrar stint framför sig, andra begraver blicken i telefonen eller slår ner den. Visst, jag förstår varför. Det är antagligen reko killar allihop som läst och förfasat sig över hur tjejer blir överfallna och våldtagna. De försöker förmodligen signalera “Jag är ofarlig” och få av dem har väl sett särskilt hotfull ut. Det gör mig lite bedrövad dock, att några få kräk ska lyckas sätta skräck i en mängd kvinnor och ge en mängd män kollektiva skuldkänslor. Jag har ingen aning om vad man ska göra åt det, jag vet bara att det gör mig bedrövad.

Jag har själv mött en kille som kanske bara ville skoja, eller som tänkte sig något mer. Han fick sig en åthutning av den mer aggressiva typen och sen drog jag järnet därifrån, glad att jag jobbat upp en acceptabel snabbhet. Det är möjligt att han bara ville driva med mig lite, och inte alls tänkte på hur utsatt man känner sig som kvinna när en stor främmande karl närmar sig med utbredda armar. Samma dag lämnade jag ett tips till Polisens tipstelefon, för han kunde ju vara en potentiell överfallsvåldtäktsman. Eller så var han bara en spelevink med mer muskler än hjärna.

Men jag är mindre rädd nu än förr. Delvis för att jag är snabbare nu, och starkare. Men också för att jag börjat förstå att de människor jag möter och springer om emellanåt är lika nervösa som jag. Som killen som höll på att hoppa rakt ut i diket när jag passerade. Jag springer ganska tyst. Eller damen som kanske inte såg mig förrän jag kommit ganska nära och som tittade upp, skrämd och rundögd. Jag passerade en löpare som tog ett rejält snedsteg när jag passerade, hög musik i lurarna gör det inte lättare att höra när jag kommer. Det misstaget har jag gjort själv mer än en gång.

Men det är dagar som igår som jag upplever att åtminstone hälften av de jag möter tinar upp lite, för när jag har så kul som jag hade igår tror jag att det syns. Jag älskar livet, jag älskar löpningen och jag ler så det syns. Livet är sprudlande underbart och jag delar gärna med mig av min glädje. Visst, några blänger misstänksamt på mig och ser ut att undra vad det är för fel i huvudet på den där, men många ler tillbaka. Först tveksamt, är det mig hon ler åt verkligen? Sen mer säkert, när jag inte viker med blicken och inte slutar le.

Men de som stirrar stelt framför sig, viker undan med blicken, tittar ner i telefonen eller bara undviker kontakt i allmänhet kan jag inte nå, inte tina upp. De går där och ser ledsna ut, eller skyldiga och jag kan inte ge dem lite av min glädje. Dessvärre ser det ut som att de är de som hade behövt ett leende mest.