Jag sprang och väntade på att börja frysa, men det kom aldrig. Inte idag. För en gångs skull.

Jag är så gott som säker på att det hänger ihop med Houdinibyxan jag köpte på Addnature igår.

Den här gången blev jag aldrig kall om rumpan, och började inte skallra tänder av köld efter 5 km. Vilken i sin tur ledde till att jag kunde hålla ett låg och bekvämt tempo trots ivrigt snöande och -5 grader ute. På sina ställen blåste det till och med, men det gjorde ingenting för jag var varm om rumpan i alla fall!!! Lite kall blev jag, sval kanske man kan säga. Men jag slapp FRYSA!

Jag kan inte nog betona hur underbart det var att kunna hålla i snitt 73% av maxpuls, dvs låg långpasspuls, och ändå inte frysa rumpan av sig! Det var första passet någonsin i vinterväder som jag upplevt att jag faktiskt fått behålla lite värme också, inte bara eldat för kråkorna s a s. Innan har vintervindar och kall luft stulit kroppsvärmen för mig, fått mig att frysa in i märgen och hur kul är det att springa då?

Det är inte det att jag inte testat flerlagersprincipen, ull, funktionsmaterial etc. Jag tyckte jag hade testat allt. Jag har skärskådat varenda tråd om kyla. Alla som svarar i vintertrådar är för det mesta köldälskare, lite smått ointressant eftersom sådana aldrig verkar frysa. Det hade varit mer intressant med svar från fryslortar som jag själv, som förstår pinan med kyla och som avskyr köld lika mycket som jag.

Jag trodde som sagt verkligen jag testat allt. Utom då en extra trosa skapad för att hålla baken varm.

Jag kom hem och lo and behold: jag hade svettats!!! Det var länge sedan 🙂

Fånigt att bli glad för sådant kanske ni tycker, men fryser man tillräckligt svettas man inte när man springer. Då fryser man. Kroppen kämpar för att hålla värmen, då behövs det ingen svettning för att kyla ner kroppen. Att jag svettats idag betyder att jag inte bara inbillade mig att jag fick behålla värme, jag fick till och med behålla så mycket att jag fick ett litet överskott!

Fötterna frös jag om de första två kilometrarna, innan jag kommit igång. Men det visste jag att det blir så, och precis som vanligt blev jag varm och go’ om fötterna så fort jag kommit igång.

Näsan frös jag om nästan hela tiden, men jag valde ändå att bara ha buffen om huvudet som på bilden eftersom det kändes som att det kunde kvitta. Så hemskt mycket frös jag inte om näsan.

Så den stora skillnaden som jag kan identifiera är just att jag klädde på rumpan ett lager till, och lyckades hålla den varm. När rumpan förblev varm fick jag behålla resten av kroppsvärmen också, och den där isande känslan av köld kom aldrig krypande genom kroppen, jag slapp bli kall in i märgen och jag slapp den förlamande känslan av att vintern letat sig in i mitt blodomlopp och förvandlat blodet till issörja.

Det är helt enkelt underbart att slippa frysa.