Igår var vi ute på långpass, 36km, och jag kände inte av vaden en enda gång. Inte en enda ryckning, inte en enda varning, ingenting. Jag blev naturligtvis själaglad för det, men misstanken och oron finns kvar ändå.

Under långpassets gång hann jag för ovanlighetens skull stanna på Västerbron och fotografera utsikten, det har jag aldrig hunnit förut. Jag har sprungit där många gånger men aldrig riktigt upplevt bron, eller höjden för den delen. På maran springer man ju skyddad på mitten av bron, långt från kanterna. Nu gick jag fram till kanten och tittade ner.

Det är högt! Men jag stannade kvar tills marken slutade göra krumsprång under mig, förr eller senare lugnar kroppen ner sig. Man kan inte vara rädd hur länge som helst när det inte händer något farligt. Den taktiken har fungerat hittills på min höjdrädsla, och jag har gått från att inte kunna stå på en stol till att kunna stå på Västerbon och titta ner. Från att ha fått svindel på min egen balkong till att ha åkt både Fritt Fall och Uppskjutet på Gröna Lund. Men jag måste fortsätta utmana min höjdrädsla, annars kommer den smygande tillbaka.

Jag var så glad när jag kom hem igår att vi var tvungna att ta en promenad. Ursäkten var att fästmannen skulle testa en klocka, en Fenix, han lånat som betedde sig skumt. Kanske är det så att jag behöver göra samma sak med vaden som med höjdrädslan för att återfå förtroendet för den. Springa tills misstankarna och oron är borta helt enkelt.

Jag har i alla fall skött min rehab, även om jag inte ids och registrera den som jag borde – men hur skulle jag kunna regga: jag kör tio minuter här, fem minuter där, lite stretching när jag lagar mat och tåhäv när jag borstar tänderna. Jag har ingen aning om hur mycket det egentligen blir i slutänden. Rullen krälar jag omkring på i ungefär tio minuter varje dag, mer än så orkar inte musklerna med. Men det är knappast träning, det är ju bara mysigt 🙂