Yes! I did it!!! 34,6km i riktigt aprilväder, det gick tungt och jag fick slita hund, det gjorde ont överallt och jag var så trött så trött … Men jag grejade det!!! Och vilken kick att stoppa klockan, och vara klar med tuffa veckan! 🙂

Jag nuddade vid tanken, “springa i över 4 timmar” som hastigast i hallen medan jag knöt skorna men jag tillät mig inte att stanna vid den tanken eller reflektera över vad jag skulle göra. Just do it, som det står på mina tights.

Jag behövde ovanligt många gångpauser den här gången, det tog 11 minuter längre än förra gången jag sprang samma runda så det kändes att det var sista passet i tunga veckan.

Det slog mig medan jag gick att jag slitit hela veckan, kämpat för att komma hit till det här läget. Jag är inte helt lätt att trötta ut, det krävdes ganska många mil denna veckan för att jag skulle nå just den här specifika tröttheten, en särskild muskeltrötthet som bara kommer när man sprungit riktigt långt och länge. Det känns mer som en molande värk än egentlig trötthet.

Så mycket jag sprungit den här veckan för att nå hit, och så går jag när jag äntligen är där?? Spring, för jösse namn, det är ju det här jag kämpat för att nå. Passa på att träna på att springa med tröttkörda ben, så många chanser att träna just den här sortens löpning får jag inte. De tankarna fick fart på mig och även om jag inte fick upp farten igen så tappade jag inte mer fart efter det. Tanken uppmuntrade mig, att jag nu äntligen tränar på det jag behöver bli bra på: fortsätta springa när jag är trött.

Jag känner mig lite lagom knäpp, nu i efterhand när jag tänker på det, men det var i alla fall så tankarna gick då, i en kolhydratfattig och lätt uttorkad hjärna. 🙂

Många, långa, lugna pass. Det är det som är tricket, för mig. Jag svarar jättebra på lugn, malande träning. Jag blir snabbare genom att springa saktare, det kan låta bakvänt men det är mitokondrierna i musklerna som behöver tröttas ut. Först då skickar musklerna signaler om att de behöver bli fler, effektivare och större, när de man redan har inte räcker till.

Det är som med det mesta annan träning man gör med andra ord, det är först när man pressat sig bortom vad man egentligen klarar som kroppen skickar signal och att bygga mer, fler eller större – oavsett vad det gäller.
Man måste våga lämna komfortzonen ibland, och idag lämnade jag den bakom mig med råge!! Och jag är så nöjd med det!