Alltså, hon hade nog ganska rätt läkaren när hon tyckte proven var fantastiska. Allting ligger så fint, antingen mitt i referensintervallet eller aningen på den övre halvan.
Bara vita blodkroppar (leukocyter) ligger högt som inte borde vara det, 10,1 (ref 3,5 – 8,8) men det kan bero på stress. Provet visade många, stora och välfyllda röda blodkroppar också vilket väl får sägas vara typiskt för marathonlöpare.
Ferritin 43 (ref 7-120) har jag inget att säga om, inte heller kobalamin 305, eller B12 som vi vanliga kallar det, (ref 180-700). TSH har sjunkit sedan sist, till 2,3 (ref 0,2 – 4,0) och Hb har stigit till 137. Blodtryck 117/77 och vilopuls 61.
Allt ser fullkomligt perfekt ut, så varför mår jag inte som värdena visar att jag borde må?
Hoppas du får klarhet i vad det är snart. Men ta vara på den tiden och gör något som är kul och känns bra. Att hitta på något helt nytt är ju bra för då är det svårt aatt överanstränga sig eftersom man behöver lära sig och öva lite mer i början. 🙂
Ha det bra!
Det är inte omöjligt att jag lyckas locka med mig fästmannen, han har sett lätt intresserad ut när jag nämnt saken men jag har inte egentligen sagt att jag vill att vi ska åka. Bara att “det vore kul”, och det vet jag inte behöver betyda varken mer eller mindre än just det i en mans värld. 🙂
Ska du inte ta och boka in en klättringstid och stilla suget? 🙂
Tack Shamala!
Tack Shamala <3 🙂
Stress är inte bra, ibland säger kroppen ifrån.
Många kloka ord från Marie, var rädd om dig Annica.
??????
Galenskaper egentligen, att ränna omkring så länge på så kort bana fast jag är fortfarande benhård på att jag en vacker dag ska springa 5 mil på 6 timmar, så helt frisk i karotten kan jag inte vara! Jättesugen på att snacka förberedelser om du vill dela med dig! 🙂
Oj bra fråga, jag tror jag mest sveptes med i äventyrligheten, under en period i höstas var jag väldigt väldigt äventyrlig, särskilt efter att ha överlevt SUM. Då vart jag kaxig och så jäkla stolt, jag i terrängen! Då skulle jag helt plötsligt springa allt som gick i terräng, gärna långt och mycket 🙂
Jag har väl, kan man säga, kommit till insikt att man ska ta ett steg i taget även med terräng. Silverleden leker man inte med, 63km på längs och 1200m på höjden, eller om det var 1400m (nått sånt iaf) 🙂
Tror termen är “kalla fötter” 🙂
Oja, gymkortet har jag dessvärre inte ens rört på 3 veckor det heller tyvärr, trots att jag tycker det är kul.
Det är jättekonstigt, men jag har kommit på mig själv med att sakna klättringen på sistone, av alla motionsformer som skrämt livet ur mig har jag aldrig varit så rädd som jag varit på klätterväggen…! Varför jag börjat sakna det nu helt plötsligt är för mig helt obegripligt. Eller rättare sagt, varför jag saknar det alls är obegripligt.
Just 193 meter bana tär en del på psyket så det är inte konstigt. Det kräver en extra träning av det mentala för att vara förberedd. Hur man kan förbereda sig kan vi prata om vid något tillfälle 🙂
Silverleden är en härlig utmaning så jag förstår att du har mardrömmar – vad var det som lockade dig till att anmäla dig?
Du har helt rätt i att om de inte ens saknat löpningen under dessa veckor då är något fel. Det är inte helt fel med en paus. Det kan bli så att man blir liksom utbränd om man bara kör på; antingen för slaviskt mot ett träningsprogram eller får många tävlingar man vill prestera på. Till slut tar det stopp typ och glädjen/lusten är borta.
Har du gymkort?
I synnerhet Silverleden har gett mig både vakenmardrömmar och kallsvettningar, och lalla runt på en 193m lång bana i 5 timmar för 4 gången på 3 månader… nääääää!!! VILL INTE. (Typ så känns det!)
Mannen i mitt liv och jag gick en 5km promenad innan, inte ett pip av andfåddhet eller tryck över bröstet. Trots att vi höll skaplig fart för att vara jag, och jag pladdrade oavbrutet i en timma samtidigt 🙂
Det var ungefär då jag började misstänka för många krav och för mycket stress på allvar, och ju mer jag googlat ju mer tror jag det är kroppens sätt att säga till att jag minsann får välja, och inte bara springa överallt och jämt, urskillningslöst. Jag vet inte, men jag har inte saknat löpningen det minsta på 3 veckor, det är ju en varningsklocka om något. Jag har inte ens saknat träningen faktiskt.
Känns det som om det är boven?
Tar det emot att göra dessa saker?
Känns det tråkigt/meningslöst?
Är det mer som ett tvång att vara med än att det är roligt och lustfyllt?
Ja då är det bra att börja tänka om 🙂 löpning ska vara roligt även om det är jobbigt emellanåt.
Tack Marie, jag ska tänka om vad gäller alla lopp och tosserier också ifall det är så att det är stressrelaterat och inte alls något som kanske syns på några prover. Får välja med mer urskillning vad jag deltar i framöver, jag räcker inte till allt tydligen.
Skönt på ett sätt att du inte är akut .. 🙂
Jag skulle ta det lugnt ifall det är någon bakteriell infektion de kan ge en del obehagliga komplikationer som kan leda till onödigt mycket vilande från träningen.
Var rädd om dig!
De följer upp så fort de hittar en lucka, de är överhopade av influensasjuka på min vårdcentral så alla icke-akuta får stå tillbaka ett tag.
Det är skapligt frustrerande det här.
Nu är jag ingen läkare men att ha förhöjt värde av vita blodkroppar kan även (förutom stress) innebära en bakteriell infektion. Ska du följas upp?
Även att TSH har sjunkit kan ge upphov till de symptom som du känner om du är av den “känsliga typen” och då är det bra om det följs upp så att värdet ligger stabilt så du slipper svängningar.