Plats 997 noterar jag förstrött när jag tittar på resultatet. 29:27 på 5km är inte i närheten av det bästa jag sprungit och ändå betyder det så oerhört mycket mer att jag klarade sub30 idag än det gjorde då det begav sig när jag sprang på 26:07.
Idag gled jag inte fram, idag fick jag kämpa och kriga mig fram. Jag ville verkligen in under 30 så då fick jag ta i också. Jag hade ganska bra koll, Garmin och banmarkeringarna var tämligen överens faktiskt.
Det var nionde Vårruset, om två veckor knappt springer jag min nionde Stockholm Marathon. Fram tills dess ska jag försöka underhålla och bygga upp så gott det går, och försöka göra underverk med det som finns. Den här våren har inte varit min, jag har inte haft det roligt alls.
Men nu kanske, kanske jag kan ha kommit ut på andra sidan. Kanske. Jag vågar trevande hoppas på det. Nästan lite andlös. Vågar jag tro att jag är igenom det värsta nu? Kanske. Jag vill kunna glädja mig åt löpningen igen, utan att riskera att falla igenom ner i det svarta hålet igen.
Så sant så! Man kan ju hoppas åtminstone 🙂
Och är det glatt så kan det ju ibland gå fortare av bara farten! 😉
<3
Inte blir man yngre, men man kan ju bli gladare 🙂
Heja, du är snart på g igen. Skit i tiderna som du säger och sätt andra mål. Typ glad och nöjd. ????
Jag har kommit på vad det är jag saknar och längtar efter så mycket. Jag längtar efter känslan jag hade juni – juli 2013, när jag i stort sett bara flöt fram genom tävlingarna, träningspassen och äventyren. Det bara fungerade, jag vet inte hur. Men vad jag än gav mig på, hur dåraktigt det än var så fungerade det. Kropp och själ i total harmoni, löpning när den är som bäst. Det är den känslan jag jagar. Tiderna får bli som de blir, men jag vill hitta tillbaka till den där kombinationen av harmoni och fokus.
Håller tummarna, Annica! Själv känner jag att jag springer det jag kan och förmår… Att det inte blir lika bra tider som förr, so what? Med 28 Midnattslopp i bagaget inser jag att det går utför, men jag har lika kul ändå(??) 🙂