Solokvist, orientering. Jag? Ja det kan ju bara gå på ett sätt, när jag nu inte hade flickorna till stöd.
Ja, det gick ju hur jäkla bra som helst!!
Spåret jag valde var ett av de lättaste, ÖM3 och den var inte väldigt lång heller. Bara 3km, men jag sprang över 4,5km för att komma runt!
Det var bara en kontroll jag snärjde till det på, sen var det som att det var avklarat och jag sprang i stort sett rakt på kontrollerna.
Jag kapade en kvart jämfört med förra veckan, det är en jätteförbättring!
Nu är jag fruktansvärt nöjd och belåten! Jag – med mitt lokalsinne, som inte begriper mig på navigation och som har så svårt med kartor!
En stor hjälp hade jag av de snälla människorna vid start och mål från orienteringsklubben, som tog sig tid att förklara, visa och peka. Det var som att få en egen kurs i orientering, en personlig introduktion till orienteringens mystiska värld. Klart det gick bra då, när man har den sortens stöd – jag kunde ställa alla mina dumma frågor i lugn och ro, regnet jagade bort de flesta verkade det som, så jag hade funktionärerna nästan för mig själv. Perfekt för mig, stugsittarna anar inte vad de missar! Skogen är underbar att springa i när det regnar, sval, syrerik och skön 🙂
Det var väldigt roligt, det är nästan så det kryper i benen av lust att ge sig ut igen på fler äventyr trots att det regnade friskt och var lite småkallt 😀
Jamen självklart! Så ska man ju göra (ja jag har räknat varje steg, det är ohyggligt lätt att tappa bort sig och börja räkna fel) 😀 😀 😀
Att jag inte tänkt på det!
Jag måste nog ut i skogen och testa lite, skaffa mig lite koll 🙂
Bra ursäkt för att springa omkring i skogen dessutom!
Att vilja köpa tumkompass är ett varningstecken 🙂
Ett tips när det gäller stegning, räkna bara när du sätter ner ena benet. Annars blir det ett fasligt räknande.
Och för hur många steg du tar per 100 meter. Mät upp en sträcka i skogen och spring fram och tillbaka några ggr, så får du koll på hur många steg du tar.
Sen kan man korrigera om det är uppför, nerför osv.
Hm, det har jag inte tänkt på förstås 🙂
Det kan mycket väl vara så att jag haft fantastisk tur hittills, det skulle t om inte vara osannolikt med tanke på att jag i stort sett inte vet vad jag gör 😀 😀 😀
Min teknik består till 80% av att springa och hålla tummarna 😀
Problemet med nålen är ju att den tar ju inte hänsyn till om du gör en sidoförflyttning utan pekar fortfarande i samma riktning vilket gör att du bommar kontrollen eller i mitt fall mötesplatsen. Beroende på terräng så kan det räcka med att du är off med några meter för att det ska bli helt fel.
Jag har kommit dit hän att jag förstått att räkna steg om jag springer kompassriktningen, två steg per meter tar jag ungefär. Så på 50 meter ska jag räkna till 100 steg, minst (jag är rätt säker på att jag kanske till och med borde räkna 3 steg per meter, med mitt trippande). Men jag tror jag väjer rätt friskt, fast jag har ju nålen som pekar vartåt jag ska?
Ett tips som jag lärde mig den hårda vägen i onsdags, om du tar ut en kompassbäring för att komma till en punkt, gå inte runt kullar, det påverkar mer än lovligt -.-
Oj, det låter vådligt, nästan som om det är beroendeframkallande! 🙂
Jag har övervägt att skaffa en egen tumkompass, jag fick låna en sådan smidig liten sak och tyckte jättemycket om den. Är det ett varningstecken, om man börjar fundera på att skaffa kompass?
En varning! Orientering är en farlig sport, jag sprang min första tävling för 47 år sen. Och jag kan fortfarande inte sluta springa med karta och kompass 🙂