Det blev ett bra Midnattslopp, jag hade ambitionen att springa på mellan 68 och 70 minuter men det var innan jag kollat banprofilen på loppet. Det gjorde jag när jag kom hem…

Ni som varit i Stockholm, på söder, vet att det ju finns en och annan backe där. Det vet jag med, men jag tänkte inte riktigt på det.Jag hade tankarna på annat håll, jag har aldrig sprungit som sponsrad löpare förut och Midnattsloppet har sina speciella regler som man ska följa så jag var egentligen strängt upptagen med att fundera på vart jag skulle vara och när. Springa en mil kan jag, så det bekymrade mig inte.

Förberedelserna gjorde vi på Zinkensdamms IP, större delen av tiden slöade jag i solen eftersom det var betydligt enklare att komma tillrätta med alla vart, hur och varför än vad jag trodde det skulle vara. Vi slog ihjäl några timmar med pokemon, käkade sushi och slappade. När det började närma sig start började musiken bli lite högre, fler ramlade in och det började bli ett förväntansfullt sorl i luften.

Älskling lämnade mig i startfållan, där jag träffade en bekanting som jag stod och snackade en stund med. Och plötsligt hade tiden gått, klockan var 21:30 och det började blir dags för uppvärmning med Runacademy och start. För en gångs skull var det några som verkligen förstod löpning som ledde uppvärmningen, och de hade anpassat rörelserna till att det är trångt. När det väl började bli dags att springa hade jag faktiskt en känsla av att jag inte skulle kallstarta den här gången som jag nästan alltid gör.

Loppet är jättehäftigt i sig, det är breda gator nästan överallt och man kommer fram lätt. Backarna är rätt jobbiga, visst, men är man förberedd på dem och inte skenar iväg för hårt i början kan man springa hela vägen. Dessutom är alla så snälla i startfållorna, det är kanske stämningen i loppet i sig som påverkar folk men det är väldigt lite av den där otrevliga hetsen.
I en av de tuffa backarna sprang jag sida vid sida med en kvinna, vi höll jämna steg och det var skönt att vi var jämna. Jag tog hjälp av henne upp, så när hon började vackla och krokna vände jag mig mot henne och tjoade “Nu kör vi! Hela vägen upp!” och jag tror hon fortsatte upp av ren förvåning men upp kom vi och med god fart dessutom. 
😀

Eftersom jag sprang som bingonummer i Chiquitas BananBingo hade jag en blinkande väst på mig och ett blinkande armband, vilket föranledde publiken att tjoa “Heja lyset!” när jag passerade 🙂 

Det är svårt att sakta ner och gå när man blir påhejad i vart och vartannat gathörn, så det där med att gåvila någonstans blev aldrig riktigt av. Jag gnetade på uppför och sprang lite lugnt ner för när det var utförslöpning och försökte joggvila, som jag gör på intervallerna. Det fungerade det med faktiskt, så jag trippade i mål hyfsat fräsch och glad på tiden 1:07:15 och missade därmed min utsatta tid med endast 2s/km.

Medalj, banan, kexchoklad och en rejäl pava vatten som jag sörplade i mig i tre drag ungefär och sen svalde tunnelbanan oss hem, via McDonalds som vid det laget var det enda som var öppet. Klockan var efter midnatt, men är man hungrig så är man.

Får ni chansen någon gång så spring Midnattsloppet, det är ett lopp som inte liknar något annat. Är ni lite modiga och vill bjuda publiken på något roligt anmäler ni er i Maskeradklassen och springer utklädda, kvällens hit måste ha varit Mario och Luigi från Super Mario Bros. Ungarna tjoade hej vilt på dem när de passerade, jag sprang inte långt från dem, och de drog verkligen blickarna till sig. Även julgranarna, Blåbäret och lite osorterade superhjältar lockade applåder och hurrarop. Maskeraddeltagarna har oftast inte så bråttom, de är mer där för att roa, ha roligt och vara med än att springa fort och älga på. Det är en upplevelse man helt delar med någon man tycker om, så hugg en vän och testa – det är jättekul!!