Jag tittar på gamla löparbilder och blir glad, för jag vet att har jag en gång kunnat kommer jag att kunna igen. Det kanske inte blir så lätt, men det går.

Och det gör mig glad.

Det är fortfarande inte dags att träna, halsen när jag vaknade i morse var öm igen men nu kunde maken sprida ljus över det hela. Katten hade parkerat på mig i natt medan jag låg på rygg och det hade till effekt att jag snarkade så det dånade! Näsan var alldeles täppt. 😮

Så valet jag gjorde igår, att inte träna, visade sig vara helt rätt, för något skit är det i systemet. Det behöver jag ingen pulsklocka för att gissa nu.

Men så fort jag kan och får, för hälsa och bebis, tänker jag ta Grynet i vagnen och ge mig ut i solen på en lugn jogg.