Det är inte utan en viss stolthet jag konstaterar att jag faktiskt kan springa ganska långt fortfarande. Dagens långpass är det längsta jag sprungit sedan Göteborgsvarvet 2017
Innan Göteborg 2017 var det Karlstad 6-timmars. I Januari 2017.
Detta är stort, på sitt sätt. Det är en återgång till något jag var, för ett och ett halv nästan två år sedan. Bara få idén, springa till grannbyn och skölja av ansiktet i Circle K’s vattenstation, är ju en sak. Men att kunna genomföra det också, det är en helt annan femma.
Bilvägar är tungsprungna förresten. Sega, långa motlut varvas med likaledes långa svepande medlut och eftersom jag sprang en dit- och hem-runda så fick jag alla medlut som motlut och vice versa.
Jag är sjukt nöjd. Hovrar fortfarande run 82kg, men har fått knäppa in BH:n två gånger och när jag provade en sommarklänning häromdagen, en jag inte kunnat haft på evigheter, och den gick att få på och knäppa, om än inte så snyggt (det glipade och stramade lite för mycket än). Jag är ganska övertygad om att det händer grejer jag inte riktigt har koll på, men jag är fast besluten att inte låta mig distraheras av något nu.
Jag har 7 veckor på mig att göra underverk.
Tack! Klart du kommer tillbaka, du är ju långdistanslöpare. En sån stoppar man inte i första taget 🙂
Heja vad du är bra!! Du är min förebild nu! Du får visa vägen att det går stt komma tillbaka så kommer jag efter sen 🙂
Det tyckte jag med 🙂
🙂 Listigt!
Lastbilar slapp jag tack och lov, och de få bilar som passerade höll undan föredömligt. Jag misstänker att de flesta satt och kollade på fotboll, jag smet ut när Islandsmatchen precis börjat, det stod 1-1 hörde jag när jag stack, så det var t om mindre trafik än vanligt ute 🙂
Härligt!
Ja större vägar är annorlunda, minns när jag var uppe och sprang 70-90-väg utanför Pajala …. Bred asfalt rakt genom tallarna, med breda diken att hoppa ner i … glest med bilar, men så kom tunga lastbilar ibland.