Så var “varmrätten” och årets huvudmål Kalmar IM 2015 avklarad. Jag kände att jag måste få lite distans innan jag skriver något. Det bara bubblade ur mig dagarna efter. Vilken grej! Vi tar det från början..

Anlände till Kalmar mitt på dagen torsdagen, bilresan ner gick bra till Oskarshamn, där gjorde jag en liten hm schh.. fadäs. Min röda karamell till bil blev en aning skadad i fören. Allt kan inte gå radarätt. Om sanningen ska fram blev jag rätt ledsen, ny bil, vill inte ha något som störde min uppladdning, skämdes en del också. Tur man har goda vänner som fick mej att släppa det. Jag reste själv till Kalmar av olika anledningar. Fast ensam var jag inte, hade förmånen att få umgås med trevliga triathleter från Jönköping. De bodde nära växlingsområdet, snudd på växlingsområdet. Det var skönt att ha ett krypin nära. Det var rätt varmt ute, skönt komma in ibland, få sig en god kopp kaffe och en pratstund.Jag själv bodde på Öland, Strand Hotell i Borgholm. Jättefint. Var lite orolig för att inte hitta parkering på tävlingsdagen i Kalmar men det gick bra. Kvällen innan upptäckte jag att min tfn fått en spricka i glaset, vet inte hur. Det var bytt en gång förut. En olycka kommer sällan ensam. Nu var jag utan tfn att ringa med att skicka sms med, att använda som väckarklocka. Jag kunde ringa från min bil. Nå jag bad om väckning på hotellet. Sedan kom jag på att min Garminklocka har alarm. Vägrade låta detta stressa mig eller slå ner mig. Tänkte bara att jag kommer ändå inte använda tfn under loppet. Jag gick ut på facebook på hotellet och skrev att jag var utan tfn om någon mest barnen försökte nå mig. 03:45 steg jag upp, smörjde in mig med solskydd vilket ändå blev för lite. Fick i mig lite frukost, dock inte gröt eller äggröra som brukar vara min frukost. Det blev mackor. Tog en macka med mig. Var ivrig komma iväg till Kalmar. Hittade parkering nära växlingsområdet, tog pumpen och gick in i växlingszon, pumpade hjulen, hängde på flaskor och fyllde ramväskan med barer och gel. Kollade mina påsar. Sedan gick jag till mina vänner från Jönköping och kollade om de hade vaknat, några hade det. jag tog mig en macka till. Hittills hade jag varit rätt lugn inför loppet, men nu kom det lite nerver. Här i köket kändes det lite som att “vi åker på beachen i stället, fin dag” . Stämningen i köket gick att ta på. Tog på mig våtdräkten på benen. En stund senare promenerade vi till starten. Vilken märklig känsla att gå till starten. När vi kom fram slängde vi våra påsar med överdragskläder i lastbilen. Fick en lyckokram av Alexander D som jag träffade där. Det betydde mycket. Överhuvudtaget så blir små saker viktiga. Ens känslomässiga “fönster” står nog på vid gavel ett sådant här lopp. Vi gick till de startgrupper som vi valt. Jag ställde mig långt fram i 1:30 gruppen, kom att stämma ganska bra. Träffade en man som jag träffat på VM i Motala och vi småpratade lite. Nu var jag lugn igen och förväntansfull, har tävlat så mycket, i olika vatten och jag har tränat i havet hemma så fort det gungat där. Sjöng med i nationalsången, jag är inte blyg. Marschen fram till bryggan flöt på, hade trott det skulle bli otåligt köande. Väl i vattnet var jag bara lycklig, privilegierad  och kände mig tacksam över att få vara med om detta. Vid det här laget vet de flesta att det var vågigt och blåsigt men jag njöt av varje simtag, hittade energisnål simning, tänkte på att inte överarbeta armtagen, fick inte en kallsup. Det gick ganska lätt navigera från början behövde bara titta upp vart 10-12 och då bara en lite flukt när man kom upp i en våg. Det var svårare när vi vände tillbaka, speciellt den röda bojen var svår. Efter 2900 m fick jag senadrag, kramp i höger vad. Det var lite väntat. Vet att det kan tyvärr göra vaden lite stum resten av loppet. Grunt vatten så jag ställde mig och stretchade, förlorade säkert 2-3 min på strulet, kom igång igen och simmade, kunde öka farten ännu mer i kanalen. Var inte trött vid växling inte ens i armarna. Växlingen liknar inte riktigt korta triathlonlopp. Det minglades i tältet. Jag är ju van växla fort så jag blir nästan fundersam om jag glömt något , klappade Åsa på axeln innan jag sprang till cykeln. Hoppades att det skulle ge henne lite styrka inför cyklingen. Vet att det fanns blandade känslor, då hon tappat bakhjulet två ggr på VM i Motala!! 

Väl ute på cykeln var lyckan total tills bron, då blev jag lite försiktig och rädd för kastvindar. Jag har lite broskräck. Bestämde mig att när jag var på Öland skulle jag ta en gel och börja köra lite tuffare. Det gjorde jag också. Cyklingen är jag mest nöjd med gjorde mig själv hyfsat rättvisa. Jag trodde inte att jag skulle cykla om så många men det gjorde jag. Ett tag tänkte jag att jag kör för fort, det kommer straffa sig, men såg på hastighetsmätaren att det var rimlig fart. Var aldrig av cykeln, hade oroat mig för att kunna ta nya flaskor vid depåerna, men det gick bra en eloge till alla funktionärer. Tog en del bananer på cyklingen vid depåerna annars åt jag av det jag hade med mig. Åt ofta och märkte att varje gång jag ätit kunde jag hålla 2 km/tim högre hastighet. 55km/tim i backen ner från Alvaret, det var kul. Det gick också som ni förstår snabbt över bron tillbaka till Kalmar. På fastlandet fick man plocka fram pannbenet när det blev motvind, nu var man lite less på vind, men tänkte att man förmodligen ville ha den på löpningen sedan. När det var tre mil kvar på cykeln lovade jag mig själv en chokladboll och den var bra krut i, räckte långt till växlingen. Började längta till löpningen, men förstod också att det skulle bli en kortvarig längtan. T2 blev den långsammaste växling jag gjort någonsin, drack ur flaskan på cykeln medan jag sprang tillbaka med cykeln. Gick på toa för säkerhets skull innan löpningen. Ut på den varma löpningen, har aldrig sprungit en mara förut. (Lidingö 30 km, en par ggr VM i Motala har jag i bagaget). Tänkte att det var lite respektlöst mot maratondistansen att springa den med nyss 18 mil cyklade. 

Hade förhoppning om att komma igång men det var svårt springa. Redan efter två km krampade jag, tog en enervit, och fortsatte, det släppte ganska fort. Det gick lite bättre andra halvan av första varvet och första halvan av andra men sedan var det mycket gå och jogga fram. Det var verkligen publik, medtävlande och funktionärer som bar en fram. Så glad se vänner från träningsläger, medtävlande från TS Järnet, andra som man träffat på andra tävlingar efter banan, det gav energi.Träffade Ryan på slutet av andra varvet, blev glad fick några peppande ord på vägen. Såg honom springa mot mål. När det var 6 km kvar, ville jag bara i mål. Då var jag redan lite småförb… att jag inte skulle klara mig in under 14 timmar. Men jag slutade att gå, joggade förbi depåerna. Det var en obeskrivlig känsla att springa in på upploppet passade på tacka Kalmarpubliken, vinkade, lite slängpussar, hjärtan. De är en stor del av loppet. 

Många känslor i mål men mest glad att jag fixade det. Målet var ju målgång och vilja göra det igen. Där är jag nu. 

Dagen efter var jag på after race, prisutdelningen kl 12, hade tänkt åka tidigare, men det var bra jag var med. Det gjorde mej av någon underlig anledning mer nöjd med min prestation. Umgås och prata med triathleter, glädjas med dem som kvalade till Kona, se glädjen hos Patrik segraren av Kalmar 2015. När sedan Jönköping 70.3 2016, presenterades var glädjen total vid bordet jag satt. Det kändes nästan overkligt men oerhört stort se Christian på stora scen, när man kvällen innan hade suttit vid köksbordet och briefat mitt lilla blåbärslopp. Glad jag stannade.

Ser också fram emot “efterrätten” Reugen 70.3 om två veckor, tror det kan bli riktigt kul. Jag tror att jag kommer känna att jag behärskar den distansen bättre i år. För en IM behöver man erfarenhet av distansen och kanske fler träningsår för att bygga hårdhet i kroppen och knoppen. Att gå i mål på en IM krävs förstås mycket träning, men också pannben, mod och ett gott humör. Man ska nog kunna skratta lite åt sig själv. Utan pannben kan man lika kliva av oavsett hur mycket man tränat. Till sist vill jag bara säga stort tack till alla som stått/gått/simmat/cyklat/sprungit vid min sida i ord, tanke och handling. En del av er har varit med hela vägen andra en kortare tid, men ni har alla varit jätteviktiga för mig. Det är det som är det största, alla möten med människor.