Amerika, landet som presterar. Nu på morgonen såg jag en bra dokumentär om landet USA. I sport skall det vara rättvist, men i krig skall det inte vara det. Så många Amerikaner tar droger i krig, fast det var ingen hemlighet. Dock hajade jag till med att många piloterna tar amfetamin för att vara skärpta och alerta, i krig, på uppdrag.

Vad lätt det är få tag i steroider. Alla kan få de, och det är lätt att få de genom din läkare. Säg låga hormonnivåer. För spannet mellan låg och hög är generös. Man kan alltid få steroider för att hamna högre på spannet, så att du blir normal. Ha.USA.

Väldigt många intervjuer med vältränade killar, som knaprade allt. De har låga hormonnivåer, mycket låga. Sedan samarbetade de med fotografer, med bra photoshop, anpassade för kroppsmodifieringar. Såg enkelt ut. Killarna med de låga hormonnivåerna fick frågan om de inte tyckte det var lurigt att göra reklam för tillskott, och sedan äta så mycket steroider.
Men de kändes sig ok med det, för de åt ju det tillskottet de gjorde reklam för. Så allt ok, igen lögn. De nämnde även att om de som tror att tillskott byggde denna kropp, är de helt dumma i huvudet. Just det ja, knapra.

Arnold Classic. Populär tävling, och absolut inga dopningskontroller, för det vore otrevligt. Vinnaren i år är en decimeter kortare än Arnold, och 10kg tyngre, än under Arnolds storhetstid. Conan Barbaren.

Sedan finns det mässor med inriktning på att inte åldras, leva längre och vara evigt ung. På dessa mässor säljs det otroliga mängder steroider. För ändamålet är inte stora muskler, eller?
Dock är det många muskelbyggare på dessa mässor, fast det vill väl leva länge också.

Ironmans morgon var lugn och gullig. Klockan ringde 07.00, och underbar hustru var vaken, och André var halvvaken. Fru till arbetet, cyklandes. Efter ett tag skickades André iväg till skolan, med en klapp i arslet. Efter klappen så somnade Irondad om, och ställde klockan på 10.00.

10.00 snoozade Irondad klockan några gånger, men inser att det är dags att gå upp. Känner att kroppen reagerat på gårdagens lätta löppass. Kanske kickar förkylningen igång igen, och om den gör det så är fanimig Twar eller Ebola jag fått/har. Hatar sjukdom. Måste söka snart.

Frukost framför ovanstående dokumentär, och eldar i huset så att det känns som om jag fått feber. Blir självklart en termometer i örat, för är man nojig så är man. 36,4°C, och det är inte så hög feber.

Öppnar altandörren, och eldar på. Vi vaskar med ved. Vi har råd.

11.30 väcker Irondad Liam, med frukost på sängen. 12.30 serveras hostmedicin. Yummi.

Soffan har en dragande effekt, och där fastnar jag. Varför vet jag inte. Surfar på olika virus som är långvariga, och finner inga självklara. För när kroppen är ok, så borde inte ett eller två lugna träningspass starta sjukdomen igen. 8 veckor har detta pågått i nu. Tvi vale.

Mina träningsskor från England var fel storlek. Önskade storlek UK 7.5, och köpte UK 7.5, men de var 5mm större inombords än de jag brukar använda. Någon här som vill köpa ett par Asics Kayano 19, storlek 42 för 600kr. Svara, så får ni köpa. Kvitto medföljer förstås. Skorna är 26,5cm i längd, jag brukar ha 26cm i längd.

Inom snart framtid skall kärran tömmas, och det sker som vanligt på återbruket i Köping. Efter kärrans tömts skall det köpas Coldzym mot Ebolan/Twar, för det är världens bästa ickemedicin. Torsk/fisk i halsen ger naturens under i kroppen. Torskar är inte förkylda. Undervattenslevande. Om inte så skall nu placeboeffekten trissas igång. Coldzym, använd torsken på naturens sätt.

14.27. huset är 26 grader, och känns som, hmm, 26 grader. Välkommen till varma Ugglevägen 2. Ta inte med kaffebröd, för nu skall magen trimmas.

André är hemma. Skolan är igång, Liam spelar och läker. Irondad i soffan igen, ätandes piggelin. För den glassen är bättre än de andra. Hoppas jag iaf.

Dagens uppdrag blir 1m³ träningskläder som skall organiseras. Finns 2 skåp, och det bara väller ut kläder. Här råder djungeln lag.

Fick en förnuftig fråga på gårdagens FB idagbok, rörande om jag måste tävla 2015.
Svaret är svårt, för jag måste inte tävla. Var inte inställd på det efter Kalmar IM 2014, men känslan har vaknat under hösten. Känslan är ett groende frö, inombords. Den pockar på uppmärksamhet, och livnär sig på endorfiner. Känslan är så stark att den inte går ignorera, och den söker olika intryck. Gör jag inte ett uppdrag 2015 så kommer jag starta upp något annat uppdrag, och det har jag inte råd med. Ger mig 17 på att jag kommer anta något annat tokigt uppdrag om jag inte spinner vidare på det jag lagt 50 000kr under en 18 månadersperiod (3 cyklar, IM, kläder, nutrition, camping, hjul, våtdräkter, kurser, avgifter, bensinpengar, simningsutrustning, cykelutrustningar, trainers och you name it). Sjukt, eller?

Känslan att vara en ?#?Ironmanmotionär? är helskön. Jag är för lat för att bli en Ironmantävlande, utan nöjer mig med att vara en #Ironmanmotionär. Känslan av att vara mycket bättre än alla andra är grym (förutom Maria, Jessica, Jocke, Åsa, Ryan och Pierre). Ove och och jag är nog av samma skrot och korn. Ironmanmotionärer båda två. Becuse we can, becuse we love it. Av mina 218 FB-vänner så är det 8 som gjort IM, inklusive mig. Det betyder att det är 3,7% som gjort en IM tävling, och det är inte representativt för den svenska befolkning. Skulle betyda att 370 000 personer i landet kör dessa tävlingar regelbundet, NOT.

Mest stolt är jag över att träningen fungerar bra gentemot familjen. Självklart tas viss tid från familjetiden, det går inte att undvika. Men många timmar märker inte familjen av, förutom viss trötthet på mornarna . Enda måstetiden är simningen vinter/vår, för här är man badhusberoende.
Hinner med allas träningar, matcher och övriga träningar och intressen. Allt hinns med, förutom vissa renoveringar då. Lite TV/datatid minskas också.

Vart nyss utmanad, på ett snällt sätt. Den kommer kräva lite självdisciplin att uppnå, och det lär jag väl uppfylla. För syftet gynnar målet. Vad är utmaningen då, undrar ni, såklart.
Att sluta använda pulsbandet, och lära känna kroppen. Lära sig lyssna på den egna kroppen, och det är nog dagens melodi. Avskyr ordet nyårslöfte, för det är ju bara löjligt, och besvikelsen lurar bakom nästa hörn, läs dag. Så f.o.m idag lägger jag hjärtat åt sidan och lever ändå. Hur är det möjligt?
Tack Åsa, jag behöver en spark i rätt riktning ibland. Uppskattas. Jag rapporterar in senare.

Mörkret är nu här, disken fixad, tvätten avklarad, sängen bäddat, huset uppvärmt, bilen sanerad, nedervåningen avlusad och träningskläderna-1m³ kvarstår. Längtar till Liams födelsedag som kommer spenderas på 10 000m höjd. Den klubben tillhör jag inte, ännu.

Tyar inte. Slut.