Det finns absolut inget som jag tycker är bra inför ett långlopp. Det börjar ett par månader innan loppet med paniken att jag inte har koll på hur jag ska lägga upp träningen. Trots att jag inte vet hur jag borde lägga upp träningen så vet jag med bestämdhet att jag ligger efter i just exakt den planen jag borde haft. Eller vilken annan plan som helst. Jag kan ha läst på hur mycket som helst och ligga hur långt före som helst i förberedelserna. Jag är i alla fall tvärsäker på att nej, detta går helt åt skogen.

Så där fortsätter det, och eskalerar ju närmare loppet jag kommer. Som sagt, det finns inget som är bra, inget som är roligt och det kan bara inte vara nyttigt att gå omkring så där inför varje lopp.

Det som gör det värt det är känslan efteråt. Att faktiskt ha genomfört det. Muahahaha. You wish! Nu är det 45 dagar kvar till Stockholm Marathon. Och jag undrar panikslaget, vad håller jag på med? Och varför?!!