Jag kände mig svimfärdig, spyfärdig, snurrig i huvudet, öm i knäna, trött i ryggen, stel i benen, kramp i magen, svullna fötter…. men jag gjorde det!! 17,6 stolta kilometer längs med Gamla Lundavägen. Redan innan Värnhem började jag kraftigt fundera på om detta verkligen var en speciellt bra idé. Jag kände mig ju trots allt ganska trött i kroppen redan. Men inte är väl jag den som ger upp heller!! Inte mycket annat att göra än att låta benen gå.

Efter lite knappt en mil, strax före Åkarp, tog jag en stretch- och russinpaus och gick ett par hundra meter. Sen bar det av igen. Det blev ett par korta stretchpauser till och några gånger började jag gå en liten bit för att inte falla ihop av ren utmattning. De sista 4 kilometrarna var mer eller mindre olidliga och den sista kilometern hade jag sån kramp i magen att jag sprang lite lätt framåtlutad. De sista 300 metrarna praktiskt taget kröp jag.. och nej, jag tog inte trapporna upp till 4:e våningen när jag kom hem.

Nu har jag nog mer än överbevisat för mig själv att jag kan springa långt om jag vill det. Nu behöver jag inte testa det här igen.. på ett tag i alla fall.. =)