Var på bio med min kontaktperson igår. Vi såg Stories we tell, en kanadensisk film. Jag citerar från KINO:s hemsida:
“Skådespelerskan och Take This Waltz-regissören Sarah Polley utreder sin egen familj med ett potpurri av gamla super8-filmer, rekonstruktioner, intervjuer och memoarer. Hennes själsärrade far bidrar med berättarröst – men var går gränsen mellan fakta och personliga uppfattningar? Form- och känslomässigt komplext där såväl Polley som publiken lär känna hennes familj utan och innan.”
Första två tredjedelarna var bra, den sista tredjedelen var enbart upprepningar av allt som redan hade sagts. Fyra personer lämnade salongen innan filmen var slut. Jag har som princip att stanna kvar to the bitter end (om jag inte skulle behöva spy eller nåt sånt) men det var verkligen tid som bara satts av. Nä, välj nåt annat om ni ska på “bian” i sommar!
0 Comments