Och nio veckor kortare förberedelsetid än inför förra ultraloppet. Stressad? Ibland…Fjorton veckor känns trots allt långt borta. Jag tänker tyvärr oftast att jag inte orkar, inte ids, inte vill och inte bryr mig. Rycker mest på axlarna och funderar på ifall jag ska i stället ska lägga tiden på att…vad det nu kan vara som just då känns mer lockande. Men utan något mål blir det ännu svårare med träningen. Och jag tar ju tabletter, och träningen är ju också den en medicin för mig så det borde vara lika självklart att ”ta” den också? Ska kanske bara acceptera att det här med träningen aldrig kommer att bli lätt? Eller, egentligen handlar det nog om att sammanfoga de tre sista meningarna. Just det, acceptans mot förändring.

Skulle ju skriva om helgen också. Nu när det snart är helg igen. Men det jag har skrivit att jag ska skriva det skriver jag.
I fredags morse hittade min älskling på soffan, men orsaken var inte att jag slagits i sömnen (har hänt) utan att han hade ont i ryggen. Han påstår att det är min madrass som är för hård i kombination med att hans rygg är för dåligt tränad. Så vid morgonkaffet tillkännagav han att han tänkte prova att sova hemma i helgen. Jag reagerar väldigt starkt på sådant. Rent intellektuellt förstår jag. Han kan naturligtvis inte gå och ha så här ont, han måste prova allt för att hitta orsaken. Men något händer inom mig. Bortträngt barndomstrauma eller menshormoner eller vad det nu än är, jag storgråter så jag darrar. Ledsenhet i oändlighet.

Älskling var slutligen tvungen att ge sig iväg till sista arbetsdagen före semestern och jag fick försöka torka tårarna och fokusera på annat. Åt gröten med två äggvitor och jordgubbskräm och hallonfil. Packade träningsväskan och skrev ner styrketräningsschemat. Skulle bara spela ett UNO och ett Solitär innan jag åkte till gymet, men sov och snoozade till klockan tio. Ändrade min tvättid, ändrade tillbaka den igen, och sedan visade det sig att jag var på helt fel dag. Fick sätta den på lördag kväll.
Drack kaffe och åt två knäcke med keso och banan till mellanmål. Donade med lite småsaker. Sov mellan ett och kvart i tre. Åt kyckling med lök och rivna morötter. Keso och hallonfil till efterrätt. Tog bussen till stan för att gå på bio.

Efter filmen åkte jag hem till Älskling och grät igen. Har de senaste veckorna varit enormt osäker på honom, på vad han vill, vad han tänker och känner, varför han gör si, varför han säger så. Sakta börjar jag se att det är jag som bygger upp detta i mig själv. Jag har en hel del med mig från tidigare levnadsår MEN oavsett var känslan kommer ifrån så är allt det där mina issues. Hur förstående han än är så kan kan inte hålla på och bekräfta ett litet barn ideligen, han vill ju ha en vuxen kvinna. Kanske dags för lite shrinkande igen…

Dödstrött på kvällen, orkade knappt borsta tänderna.

I lördags hade jag alarmet på sex för att kunna börja dagen med att sätta bröddeg, men gick och la mig igen. Kom upp runt halv nio. Åt brakfrukost. Inledde med tre Sportknäcke med Philadelphia light. Sedan gröten med jordgubbskräm, två äggvitor, hallonfil. Hungern har legat på den nivån i ett par veckor nu. Har för den skull inte ätit så här mycket vid varje måltid men det är jobbigt att alltid vara hungrig!
Cyklade till Gerdahallen och gick på yoga och cyklade sedan hem och bytte om för löpning.
Efter den fruktansvärda milen bälgade jag vatten och stretchade (lite). När jag kom ut från badrummet vräkte regnet ner ute. Och jag menar verkligen vräkte. Åt två ägg, en burk tonfisk, rivna morötter, en tesked olja, ketchup. Till efterrätt letade jag fram det sista av jordgubbspajen (mest skal) med kvarg och den sista skvätten hallonfil. Bakade Råg- och havrebaguetter.
Ringde moderen och det blev ett mycket konstigt samtal. ”Jag vill höra din röst, säg något”, kan hon säga. Jag var helt färdig efteråt!
Älskling erkände framåt kvällen att han tycker det är skittråkigt att handla, så jag tog bussen och sen kom han och hämtade mig. Det blev 933 kronor, men jag handlade en del dyra grejer också; myggmedel, klädimpregnering, bindor, saffran.
Sen blev det tvätt och pizzabullar. Drack en lättöl under tiden som jag gjorde dem och vi smakade på de nybakade baguetterna.

Söndag…Söndagskänsla/-ångest i hela mig. Kände inte för någonting och det ösregnade ute. MEN…
Strök.
Kokade jordgubbskräm och denna gången blev det inte soppa för nu har jag fattat hur mycket Maizena som krävs.
Städade av i badrummet, var nästan klar när älsklingen dök upp.
Kom ut och sprang och det var bara Älsklings förtjänst. Vi har börjat skoja om att han är min ”tränare”. Tränaren säger si, Tränaren säger så, Tränaren pekar med hela handen. Proppade i mig en näve russin och gav mig ut. Regnet öste fortfarande ner. Motvind på hemvägen, rejäl sådan. Hade tack och lov bytt ut musiken på min spellista. Släng dig i väggen Serena. Okej, jag vet att alla inte gillar sånt här, men jag går igång på det. Gamla ”godingar” som Here Comes The Hotstepper (still love u like tha-aa-t), Stay Another Day, Ögon som glittrar…
Vatten och snabb stretch och dusch. Två pizzabullar med sallad. Kaffe, jordgubbskräm, kvarg och keso och en hembakad energikaka till efterrätt. Två timmars vila och sedan bussen till gymet. Passet gick ”sådär”, alldeles för mycket folk. Gick till ICA, handlade igen.
Hem och rostade müsli och gjorde lins- och spenatsallad. Åt kvällsmat och drack grönt te och kunde inte somna.
That’s about it.