Vet inte hur jag tog mig igenom de två sista veckorna före semestern. Fick uppbåda allt vad jag hade. Men så var jag också sjuk sista arbetsdagen.

Semester. Grimsholmen. 

Läkarbesök

M:s avsikt var tydligen att detta besök (som jag hade hos en annan läkare) skulle vara ett ”avslutande” besök innan jag skulle gå över till
vårdcentralen. I journalen stod att vi hade ”kommit överens” om det. Bara det
att hon inte nämnde ordet vårdcentral alls vid det förra besöket. Jag kan gärna gå till vårdcentralen men då vill jag gärna få veta det först.

Lilla E skrev ut Lergigan eftersom Zolpidemen inte fungerar sedan jag gick av Venlafaxinet… Hon skulle på teamkonferens ta upp om jag skulle prova en ny
antidepressiva/stämningsstabilisator och i så fall vilken.

När hon tittade igenom sina
anteckningar sa hon att jag har ”väldigt mycket positivt” runtomkring mig som
jag ”inte uppskattar”. Nähä. Det är inte hon som mår dåligt. Dock tror jag att hon menade “inte har förmåga att uppskatta”. Hon pratar ganska bra svenska men ibland blir det lite fel.

Vid telefonkontakt i fredags kom vi överens om att att jag ska prova Voxra. Och få en ny tid i september. Så nu är alltså E min PAL och inte M. Tror jag.

Samtalsterapi

Jag är nu mer levande än någonsin.

Jag var modig som berättade vad
jag kände.

Även om det känns hopplöst så är
jag på väg igenom det.

Att ta livet av sig är ingen
lösning.

Det är min tur att leva. Jag kan
leva.

Meningslösheten är en sorts försvar, under den finns andra känslor.

“Tänk om jag har rätt”, säger hon. Tänk om hon har fel, säger jag.

En sjukdag.

43,5 träningstimmar, mot 14,5 förra månaden och mot 43,75 i juli förra året.