Det var egentligen dumt. Segt isknaggel och ovanpå det moddig snö. Blåsväder, mörker och ilsket snödugg. Ja, ni vet. Man skulle stanna hemma…
Då utmanar jag, min knäppgök, den virtuelle på ett tempopass på 10 km. Jag såg att den hade segervittring direkt när jag startade och den hånlog sitt gröngula leende.
Första kilometern ryckte jag fräckt ifrån. Ledningen behöll jag fram till 3,5 km då Den stora backen mötte mig. VP har alltid perfekt underlag, slät asfalt och plan mark, femton grader och vindstilla. Det var ingen sak för VP att lätt rycka ifrån.
Efter vändningen vid fem tänkte jag ta tillbaka inititativet och bjuda upp till kamp nerför Den stora backen. Då knyter jävlahelvetsskiticebugsen upp sina snören, trots att jag knutit en hård dubbelknut. Mitt i bästa farten nerför blir jag tvungen att stanna och knyta.
VP vinkar adjö och jag lyckas aldrig komma ifatt även om avståndet inte ökade.
Det blev åtminstone ett tempopass.
Även om jag förlorade för första gången mot VP.