Perfekta förhållanden är för mig 15 grader, svag eller ingen vind och mulet. Så var det inte i Växjö, men förhållandena var ändå okej, kallt (det gillar jag), lite blåsigt (gillar jag inte, men hellre det än mycket blåsigt) och soligt.
Före loppet var jag obeslutsam. Skulle jag äntligen satsa allt på att hålla en jämn fart hela loppet? Vilken tid skulle jag i så fall sikta in mig på? Jag var i bra form den här gången; skadefri och med bra tider bakom mig i andra lopp, men väldigt osäker på vad detta kunde betyda i sluttid.
Till sist bestämde jag mig för att sluta vela och bara köra på känsla. Det var inget bra beslut.
Det är ju så med maraton att det känns lätt de första tre milen, men sedan börjar själva maran.
Jag fick bra draghjälp i en löparklunga fram till 26-27 kilometer, men sedan ökade de farten. Trodde jag. I själva verket var det jag som började sacka, inte mycket, men allt tydligare. Låren stumnade, men jag klarade att jogga vidare fast tempot sjönk allt mer. Svackan blev tung men märkligt nog kändes det lite lättare de sista två kilometrarna.
I mål joggade jag in på nytt personbästa: 4:18:38, en minut och 20 sekunder snabbare än min snabbaste mara för två år sedan.
Jag är rätt nöjd med att sätta ett nytt personbästa vid 50, men inte nöjd med sättet jag genomförde loppet på. Jag tror att om jag hade gått in för att hålla ett jämnt tempo hela vägen och kanske siktat mot en sluttid på 4:12, så hade jag putsat rekordet mer.
Men å andra sidan blir det kanske lättare att förbättra tiden nu.
Och framförallt fick jag ju kaffe och wienerbröd efter målgång, så kontentan av alltinhopa är att jag är helt nöjd.