Det var med smärta i högerbenet jag ställde upp i årets halvmara i Månkarbo. Smärtan sitter i baklåret och rör sig från sätet ner till muskelfästet för vaden. Jag har ingen aning om vad det beror på men det blir värre av stillasittande och bilkörning och jag hade dryga 20 mils körning på morgonen bakom mig. Det tycks dessbättre inte bli värre av löpning.
Vid starten hade jag förberett min garmin och ställt in en fart med målsättningen att springa i så jämn takt som möjligt under loppet, som är indelat i tre varv på halvmaran. Det sket sig.
Precis innan startskottet gick valde pulsklockan att gå i viloläge och bara visa vanlig tid.
Då valde jag att bara fokusera på själva loppet och gå på känsla.
En fördel med tävlingar är att det finns ryggar att lägga sig bakom. Tyvärr hittade jag inga bra ryggar under loppet. På första varvet gick det hyfsat, tills ryggen valde att gå åt sidan och hosta en stund. På andra varvet hittade jag ingen bra, det var antingen för långsamt eller för fort. Jag gissar att andra varvet var mitt långsammaste. Första gick på 37,5 minuter enligt speakern.
Tredje varvet fortsatte på samma knaggliga sätt tills det var 3,5 kilometer kvar. Då blev jag omsprungen av en maratonlöpare som jag hakade på fram till målgången. Den farten kändes helt rätt.
Jag var inte helt slut när jag kom i mål, men jag hade inte heller några större ambitioner med det här loppet. Jag kom i mål på 1.53.24, vilket är 13 sekunder långsammare än 2009, året då jag inte satte några personbästan alls. Loppet var också en formtest inför Berlin maraton om en månad och det känns i dagsläget inget vidare. Det mest positiva var att jag hade krafter kvar och att jag dagen efter inte är särskilt trött i benen.
Men som det ser ut nu blir det inga pers 2012 heller.