Jag åkte till Berlin utan större förhoppningar att springa. Känningarna i baklåret hade läng varit besvärande och det blir värre när jag sitter stilla. Det var en riktig pärs att klämma in sig mellan stolsraderna i planet till Berlin och jag hade emellanåt riktigt rejält ont.
Just nu känns det som att jag lägger ner det här med stora stadsmaror tills vidare. Jag har sprungit sju i Stockholm och en tidigare i Berlin och ärligt talat är de ganska lika varandra, även om Berlin är min favorit av de två.
Helgen i Berlin kul och mycket berikande även utan egen löpning.
Jag fick se stjärnorna Geoffrey Mutai och Dennis Kimetto, ettan respektive tvåan, svischa förbi på gatan alldeles utanför mitt hotellrum. Jag stod i ett gatuhörn och fotade och blev imponerad. Efter dem kom en till afrikansk löpare och sedan inget på flera minuter. Sedan kom en hel klunga afrikanska löpare innan det åter blev tomt. Minutrarna senare kom två japanska löpare. En bit efter dem kom européer och afrikaner blandade i en större klunga.
Så småningom dök också första kvinnliga löparen upp.
Jag tog en paus, fikade, vilade och gick sedan ut för att se de vanliga motionärerna, min grupp, jogga förbi. Jag fick min bild från förra året bekräftad, det var en trevlig mara med gott om plats för löparna, även om man hörde till den stora klungan.
Sedan gick jag och sonen till målområdet där jag lämnade tillbaka mitt chip. Vi tittade på de sena hjältarna som med publikens entusiastiska stöd lufsade i mål under sextimmarsgränsen.
Maraton inspirerar mig fortfarande, suget att springa är stort, men viktigast är att träna för att må bra och att hitta min egen väg.
Nu kommer en tid utan att jag har något maraton inbokat som mål. Får se vart det leder.