Grannbarnen var de första vi träffade efter att vi kommit hem från juldagarna i Sverige. De
hälsade oss med strålande glädje, såna där leenden som får hjärtat att smälta
som choklad i varma fingrar. Tills vi frågade hur deras jul hade varit. Små
ansikten i förvandling; mungipor ner och ögon blänkande i besvikelse. Det blev
ju en snöfri jul i dalen i år; det tråkigaste som kan hända barn i alla åldrar
häromkring.

Nu är ordningen sent
omsider återställd. Det eviga regnandet övergick i snö, och bara under gårdagen
dumpades tillräckligt med fluff för att tillåta alla former av vinterlekar
igen.

Naturligtvis har vi
också varit ute och lekt! 🙂 Årets första skidtur fick gå till Torkopf, vårt
hemmaberg och alldeles subjektivt det vackraste i bygden. Tidig morgon idag stod vi
redo på våra dammiga men välvaxade turskidor.

Toreck. Någonstans ovanför oss spårar en ensam
man. Vi följer hans spår från dalen. Det är prydligt och bekvämt att följa, men
går lite knasigt ibland, genom gransnår och ner i ett större dike. På ett
ställe ser det ut som om stackarn gått rakt ner i en snötäckt grop. Men
eftersom spåret fortsätter oförtrutet har det nog slutat väl ändå. Det är
starkt jobbat att spåra en vertikal kilometer på egen hand!

Efter en långsam
stigning kommer vi äntligen upp mot platån. Ett milt ljus silas genom molnen,
och en rand av blå himmel öppnar sig i öst. Men vinden ligger på, envist, och
gör färden kall och ruggig. Tur att varenda vantpar har fått komma med.
Jag älskar full vantflexibilitet!

I slutet av en liten
picknick-paus, då jag med näsan i ryggan fortfarande sorterar mina vantar,
glider vår gode man som spårat förbi i eleganta kurvor. Åh, så härligt det kan
se ut, vilken åkglädje!

Vi når sista backen.
Fingrarna är frusna och behöver regelbundet upptinande. Min vänstra höft ömmar.
Jag funderar på om jag har hälstöden för högt, för lågt, eller om det kanske är
boulderingen som satt sig så i benen. Tydligen blir man aldrig immun mot den
nybörjarsläng som kommer med varje säsongsstart. Vi går vidare utan många ord.
Men Markus njuter – det är första gången på ett halvår som han har kunnat ta
sig upp i bergen till fots. En stor dag!

Färden ner från toppen jagar undan alla gamla sorger. Jovisst, det tar ett par osäkra svängar innan
vi kommer in i det hela igen. Men snön kunde inte vara mer förlåtande. Vi svävar genom molnen. Tack, snälla kära vinter, för en så bomullsmjuk start på året.