Solen såg hemskt trevlig ut (och den värmde på promenaden med den pensionerade löptiken) men när långpasset stundade var ordningen återställd.
Totalt jävla mörker.
Jag måste medge att våren känns lockande. Och det är nog ljuset som lockar mest. Att klämma in ett tremilapass på upplysta vägar i lilla Visby är nämligen en pärs, och föga inspirerande. Eller vad sägs om:
Bort mot jobbet på P18-området och in på cykelvägen genom skogen mot Pilhagen. Viker av mot Terra Nova för två varv på cykelslingan där Vintercupen avgörs. För en GPS-vägrare kan det vara bra med en fartindikation och 2 540-metersslingan rullar på cirka 11.30 båda varven, således i häraden av 4.30-kilometrar. Ganska lagom, möjligen något för snabbt för ett långpass men man vill ju bli klar någon gång.
Vidare tillbaka mot Allégatan och bort mot Bingeby. Senaste veckans oprovocerade luftgevärsskjutande kommer osökt upp i tankarna – reflexvästen måste vara en lockande måltavla. Vad gör jag om några skitungar sitter och skjuter? Springer ifatt och slår ihjäl fanskapen? Knappast.
Några knixar senare passeras Norrgattrondellen och så ligger rakan mot flyget öppen. 4,5 km senare tar belysningen slut så där viker jag ner mot Snäck och strandpromenaden. Egentligen en helt bedårande löpsträcka men i mörkret anar jag bara havet och ser ljusen från några fartyg långt därute. Säkert bara vanliga pirater.
Kilometermarkeringarna utmed Hälsans stig ger chansen till ny fartavstämning. 4.27 – 4.23 – 4.27 innebär att halvmarathondistansen passeras efter drygt en och en halv timme. Men nu börjar det bli riktigt segt för skallen. Uppför Färjeledsbacken och nu bör jag ha gjort ungefär 25 km. Var hittar jag en halmil till? Bort mot Visborg/P18 igen och stapplande steg runt 2km-spåret och sedan ett nytt ryck genom skogen mot Pilhagen och hemåt genom Gråboskogen.
Totalt uppskattningsvis 31 km på 2.25 – ett fullt godkänt långpass och första tremilaren sedan innan sommarens skada. 28 km var vinterns tidigare toppnotering. Distansen bär jag nu i baklåren som stramar sådär skönt som ett kvitto på väl utfört arbete.
En god natts sömn hade inte suttit fel på det, men där hade löptiken andra idéer. Fem gånger fick jag gå upp och ta hand om hundspyor och ge henne nya filtar. Hurra.
Fast Forrest Gump stannade inte förrän kontinenten tog slut…
Jag hamnar i också i samma spår gång på gång. Egentligen vore det ju inga problem att hitta helt nya vägar att springa varje långpass, men jag kommer ändå på mig själv med att springa i stort sett samma runda. Och klaga på att den känns tjatig. Go figure.
A-B-A-upplägget gör det förstås väldigt lätt att hålla koll om man t ex vill köra negativ split. Min split i går var nog ganska jämn fram till drygt 25 km, sen rasade farten när benen började protestera. För säkerhets skull blev det ett par km på ojämn och hal packad snö i motionsspåret på slutet också, då gick det inte snabbt.
Bra jobbat Tomas, bra tempo för långpass!
Låter dock som en rätt ok runda…. variationsrik:-)
Jag är betydligt tråkigare….1. Jag tar ut riktningen 2. jag springer i utagen riktning tills klockan visar runt 15 km. 3 jag vänder och springer tillbaka. Detta brukar jag göra en gång i veckan… och på samma sträcka. Är jag lätt autistisk och tycker förändringar är jobbigt? …. hmm ja kanske… är jag Göteborgs egen mix av Forrest Gump och Rainman.