Ont i höger knä redan från start hindrade mig inte från att dunka in 30 km i går kväll.

Heroiskt eller bara korkat? Det får tiden utvisa, men i dag känns inget i knät. Tricket är ju som vanligt att kunna känna skillnaden mellan farlig och ofarlig smärta. Är det en lurande skada eller är jag bara lite sliten av att äntligen fått upp längden på långpassen, samtidigt som under laget plötsligt skiftat till bar asfalt för första gången på tre månader?

Man inbillar sig lätt att man kan känna skillnaden, men i verkligheten finns det ju en komplicerande faktor. Önsketänkande.

Jag minns dock att de första +30-passen förra våren också var ganska smärtsamma, och det gick över efter ett par veckor när kroppen vant sig.

Gårdagens pass rullade på hyggligt med Kinvara mellan mig och marken. De markerade kilometrarna utmed strandpromenaden gick på mellan 4.22 och 4.28 i vad som jag uppfattade som komforttempo utan att trycka på. Sista halvmilen droppade farten till ca 4.45-4.50 men annars bra flyt. Lite ont, som sagt, men det blev inte värre. Snarare tvärtom – mellan 18 och 27 km kändes det riktigt bra. Sedan började benen ta slut.