Näst sista turen inför maran i går och allra sista i eftermiddag. Gårdagens 8 lugna km kändes rätt sega men så har det känts förr också inför lopp. Jag gasade på en km i tävlingsfart, 3.59, och det kändes helt osannolikt att jag tänkt hålla det tempot i 42 km om några dagar. Tävlingsdag brukar dock vara en helt annan historia, då känns 4-fart som att stå och vänta på bussen. Hoppas jag…
I eftermiddag ska jag lämna in min kära Astra till försäljning – onödigt med två bilar när båda har promenadavstånd till jobbet – och passar på att jogga hem från bilhallen. Det blir nog 6-7 km i sakta mak, med några enstaka lyktstolpsrace för att hålla steget vid liv. Sen är det bara att vänta in startskottet!
När startskottet går är hjärnan och benen plötsligt kalibrerade på nåt helt annat sätt än eljest. Kungsholmen Runt var nog det extremaste ag varit med om i den vägen. Jag stod inne i skocken när starten gick och kunde inte springa ordentligt förrän efter några hundra meter. Sedan tyckte jag att jag tog det rätt lugnt. Första km passerades på 3.40, vilket är j-ligt snabbt för mig på en halvmara, så jag tänkte att markeringen står nog inte riktigt rätt. För säkerhets skull bromsade jag ytterligare tills jag nästan tyckte mig promenera bakåt. Nästa km? 3.45.
Det tog en halvmil att få fason på tempot…
Du kommer nog känna lätta ben på lördag. StM är ju dessutom rejält lättsprungen första 4-5 km så det är lätt hänt att det drar iväg. Ta det lugnt!
Skönt att ha rutin att falla tillbaka på då man ser oroväckande tendenser. Jag har också känt av sega pass sista veckan men är novis och känner viss oro.
Men, som du säger, på startlinjen är det så mycket adrenalin att miltempot känns som slöjogg, konstigt nog…