Man ska som bekant inte ropa hej.

Veckan efter Stockholm marathon kände jag mig oförskämt fräsch och lyckades till och med få in tre löprundor. Korta och lugna förvisso, men likafullt.

Sedan kom känningarna i underbenen. Muskulärt verkar jag ha klarat genomkörningen bra, men något är som säger ifrån i smalbenen. Om det är benhinnorna som protesterar mot 42 km asfalt i full fart med relativt odämpade lättviktsskor (Saucony Kinvara) eller nåt annat ska jag låta vara osagt, men den gångna helgens rockfestival fick bli helt löpfri. En ganska obetydlig uppoffring, inte minst mot bakgrund att det var minst en halvtimmes kö till duschen…

Nu kittlar det i halsen och det som i vanliga fall skulle göra mig vansinnig tar jag nu faktiskt med ro. Om det blir en veckas ytterligare uppehåll är det kanske bara bra. Sedan kan jag smyga igång med sikte på sommarens alla Gotlandstävlingar. Nästa längre lopp, Visby halvmarathon, ligger en och en halv månad bort och tills dess ska jag nog vara redo att bättra mitt pers.

Långuthålligheten dör förhoppningsvis inte så snabbt, och den anaeroba kapaciteten går snabbt att hämta tillbaka. Viktigast är att inte dra på sig någon seg jävla skada i sommar igen.