Jag ser här på Funbeat att de flesta av mina marathonkombatanter varit igång och kört för fullt ett tag redan. Jag är fylld av en kombination av avundsjuka och beundran…
För min del blev post-marathon-fasen längre och fridfullare än jag tänkt mig. Sedan den 28 maj har jag sprungit, eller snarare lunkat, mindre än tre mil och allt det var dessutom veckan efter loppet.
Nu, efter lite varningssignaler i smalbenen och en praktfull förkylning som är på väg att dra sig tillbaka börjar det klia ordentligt i benen och i omklädningsrummet i källaren står skorna och hoppar av sig själva. Dags?
På kvällspromenaden i går kunde jag inte hålla mig utan testade att jogga ett par kilometer för att se vad benen hade på hjärtat. De verkade fungera, och med fivefingers på sommarstigarna var det en riktig fröjd så i kväll eller möjligen i morgon hoppas jag vara tillbaka på banan igen. Återstår att se hur mycket jag tappat, men jag tror uppehållet kan ha varit bra ur skadeförebyggande perspektiv.
Skönt att höra, Kalle!
Och Patrik, smart vete fan. Jag fick ont, åkte på rockfestival och sen blev jag förkyld. Det var inte så svårt att vila i två veckor då, men nu går det ju inte längre. Ta det lugnt så du håller!
Ska jag var riktigt ärlig så är nog du den smarta av oss.
Jag lider själv av någon form av tvångstankar och måste bara träna hårt vilket vid flera tillfällen givit upphov till skador.
Jag tog det visserligen lite lungt veckan efter Stockholm, men det blev i alla fall 3 och ett halvt pass och därefter bara ökning i intensitet, antal pass och längd.
Så…. min gräns för någon skada låg nog nära och rent bondflyt har hållit skador borta…..
Sunt förnuft ligger tyvärr inte nära mig när det gäller skador och träning.
Ser fram emot din comback och håller tummarna för fin hemmarepresentation i Visby i slutet av Juli:-)…..
Vissa mara-kombatanter vilar sig också i form…