Förra vintern testade jag det för mig nya greppet att periodisera träningen – det var till viss del en försiktighetsåtgärd efter sommarens skada men också ett test för att se om man kunde få lika goda resultat även utan intervaller.

Under vintern (som ju varade fram till strax före midsommar…) skippade jag således nästan helt intervallträningen och de hårda fartpassen. Jag skriver “nästan”, för helt kunde jag inte hålla mig ifrån dem. Det blev dock huvudsakligen i form av fartlek och fartökningar i slutet av distanspassen. I stället ökade jag mängden jämfört med tidigare år och resultaten talar ju sitt tydliga språk – drygt 4 minuters kapning på halvmaran och nästan 5 minuter på helmaran.

Min plan var att göra detsamma igen, men ändå blev det två mycket disciplinerade intervallpass den här veckan – 10xlångbacke i tisdags och 8x1k i går. Förra veckan körde jag lång stege 1+2+3+2+1k och nästa tänkte jag klämma i med lite kortare snabbintervaller inför helgens vintercuppremiär.

Varför då, kan man ju fråga sig? Knappast för att formtoppa inför vintercuppen, för den är ju mest ett socialt och roligt fartinslag i vinterträningen, utan det handlar nog mest om att huvudet behöver variationen. Ändlösa distanspass blir helt enkelt jävligt trist i längden. In med ett intervallpass någon gång i veckan så bryter jag mönstret och får upp intresset.

Men tanken med periodisering är inte död. Jag ska försöka att hålla tillbaka fartmonstret fram till andra halvan av mars, åtminstone. Men det kommer bli fler avsteg från den planen. Viktigast är trots allt att ha kul, och så perverterad har jag blivit att jag tycker backintervaller är störtkul.