Som vanligt kommer frågan innan jag kommit in genom dörren: “Vann du, pappa?”

Och i dag var second place inte alls first loser utan hade segerns sötma. Vintercupen må ha endast initialerna gemensamt med världscupen men när det går bra kan man ju mentalt uppgradera även den mest obetydliga tävling. Och att för första gången någonsin få tvåla till grisbonden från Vänge (eller är det Väte? Alla dessa socknar…) kan inte beskrivas som annat än en framgång.

När jag började springa i tävlingarna runt om på Gotland var Olof Thunegaard ouppnåelig. Så sent som för två år sedan kändes det som en framgång när jag kunde se Olofs rygg långt framför mig i slutfasen av Klinteterrängen. Då var jag i rätt bra form och han hade precis sprungit Paris marathon några dagar tidigare.

Nu ska det sägas med en gång: Olof var småkrasslig och borde nog egentligen inte ha startat idag. Men han gjorde det, och då räknas det…

Det var ett ganska tunt startfält i dag, med en sjuk Fred i publiken och Daniel MIA. Svårbedömt underlag med lite snö och is här och där men också mycket öppen asfalt. Jag testade med broddar men valde att plocka av dem innan start. Det var nog rätt val för halka var aldrig något problem.

Tempot från start var brutalt med Henrik längst fram, sedan Olof och jag direkt i rygg. Redan efter några hundra meter slog Olof av märkbart på farten och lät ganska ansträngd. Jag låg kvar bakom honom en liten stund – jag menar inte ska väl jag? Efter ytterligare några hundra meter började det dock helt enkelt kännas lusigt så jag klev upp och lade in en högre, men ändå kontrollerad, växel. Henrik hade en lucka på kanske 15-20 meter och ganska snabbt hade jag en liknande lucka till Olof.

Jag försökte koncentrera mig på att hitta den gyllene kompromissen mellan att köra skiten ur Olof och att göra detsamma med mig själv. Redan efter ett halvt varv började jag dock känna att, jo, det kanske faktiskt är möjligt att slå Olof i dag. På rakan efter målpassagen började jag att ägna uppmärksamheten framåt i stället – alltid en mer upplyftande känsla. Luckan till Henrik krympte verkligen sakta men säkert och var kanske 7-8 meter ett tag. När Henrik hörde mig ökade han en stund men när vi kom in på sista kilometern närmade jag mig igen. Jag gav det ett försök och tryckte in en liten tempoökning.

Historien upprepade sig dock och Henrik svarade när han hörde mig ta in. Den här gången hade jag inget kvar till ytterligare motdrag. Luckan ökade igen men när jag sneglade bakåt i sista 90-graderskurvan såg jag inte Olof och jag kunde spurta med en skön känsla i kroppen. 13:56 ger 3:29 per kilometer.