En dag som alla andra gav sig Vita Hästen ensam ut på en löptur i vildmarken. Han sprang upp i en canyon och han kom aldrig ner igen.

För alla oss (vi räknas i miljoner numera – och har du inte, så vad väntar du på?) som läst Born To Run känns det som en historia tagen direkt ur boken. Caballo Blanco, eller Micah True som han egentligen hette, förvandlades av boken till en nästan mytisk figur, en sådan figur som lite övernaturligt skulle kunna försvinna från jordens yta under löptur för att sedan låta världen undra var han springer numera.

Riktigt så går det inte till i den riktiga världen. Micah True var ett original och en eldsjäl, som levde för sin löpning och för att hjälpa sina Rarámuri-vänner i Mexikos Copper Canyon, men han var också en vanlig 58-åring av kött och blod. Något hände på den där löpturen (snart får vi säkert veta ungefär vad) och tack vare en massiv sökinsats hittades också kroppen efter fyra dagar. Men jag föredrar tanken på Caballo Blanco som travar upp i bergen, vattenflaska i handen och överkroppen bar i den värmande vårsolen, för att aldrig stanna.

Jag mötte Micah/Caballo i höstas, när han talade inför en sprängfull aula på Bosön kvällen före Lidingöloppet. Mötte och mötte förresten – jag pratade inte med honom, men jag lyssnade och det kändes som att lära känna honom. Lågmäld och ödmjuk med en skönt självironisk syn på Myten Caballo Blanco. Särskild mytisk var han nog, som sagt, inte men en man som gick sina egna vägar i livet. Kompromisslös när det gällde sig själv, men också fullständigt befriad från predikantens vilja att påtvinga andra sina livsval.

Och Micah/Caballo valde framför allt en sak i livet. Att springa. Det gjorde honom till en lyckligare människa, och därmed en bättre människa. Vad som än hände hans kropp i den där canyonen så fortsatte hans löpande själ, uppåt, uppåt. Caballo Blanco kommer alltid att springa.