Jag gillar långa DM-terrängen – 12 km är en trevlig distans och så är det kul att få springa tävling i samma spår som man nöter på träning.

Årets upplaga fick strålande förutsättningar med sol och ganska varmt väder. Efter joggen hemifrån kände jag att både vindjackan och funktionstischan kunde få ligga och vänta till efter loppet (torra!) så det blev linne och kort-tajts. Lite sommarkänsla, faktiskt.

Vädret lockade kanske för det var ovanligt många startande, till och med i 12-km-klassen. Nu säger det inte så mycket, men 8-9 man innebar i alla fall att Tommy slapp bli sist på sin väntade sjätteplats.

Jag tänkte försöka hitta den gyllene medelvägen mellan att lockas till stordåd av mina snabbare klubbkamrater och att göra mitt eget race med ögonen på klockan, för att inte spränga mig.

Från start stack, som väntat, vi fem (Daniel, Olof, Fred, Henrik och jag) i samlad trupp direkt ifrån resten av startfältet. Först med Fred i spets, men ganska snart gick Daniel upp och drog. Jag höll mig sist, med Henrik framför, men inledningsvis höll klungan ihop. Första 500 gick på 1:40, dvs 3:20-fart, precis som förra året och precis som förra året tänkte jag då att det är bäst att besinna sig en smula. Jag släppte således en liten lucka till Henrik, som också började lossna från Freds rygg.

Efter, för min del, 3:29 till första kilometerstolpen kunde man se ett mönster. Klungan hade, när vi vek av från elljusslingan, förvandlats till en utdragen orm. Huvudet – Daniel – verkade ha planer på att hugga av kroppen för han drog vildsint i täten. Redan vid den lilla backen efter knappt 1,5 km hade jag nästan förlorat honom ur sikte. Sedan kom vi andra som på rad, med några sekunder mellan varje. Olof, Fred, Daniel och jag.

Luckan till Henrik växte ganska snabbt till ca 10 sekunder men sedan stabiliserades den. Jag peppade mig själv att inte tänka “jaha, då sticker han som vanligt och jag får göra mitt eget race”. I stället försökte jag hålla avståndet och bara hänga med, nu när farten stabiliserats på en mer hanterlig nivå.

Första varvningen passerade jag på 14:18 vilket var 22 sekunder före planen för att fixa sub 44. 22 sekunder försvinner dock snabbt om man öppnat för hårt och mattas på slutet. Jag pendlade fram och tillbaka mellan att tänka på klockan och att koncentrera mig på Henriks rygg därframme. Under den snabbsprungna biten från motocrossbanan ner till varvning hade han dragit ifrån lite och när vi kom in på andra varvet klockade jag luckan till drygt 10 sekunder.

Det blev en liten mental svacka på den tunga förstakilometern, när jag intalade mig att det viktiga var att hålla 44-målet levande, inte hur snabb Henrik var. Men på sträckan upp mot 6 km tyckte jag mig märka att luckan faktiskt krympte lite och mycket riktigt, jag kunde klocka skillnaden till drygt 5 sekunder.

Ned mot andra varvningen växte den igen – Henrik är stark när han får rulla i nedförsbacke – men nu hade hornen börjat växa på Ängshammar. Det var precis två år sedan jag spöade Henrik, skulle det kunna vara möjligt i dag?

Vid branten en halvkilometer in på tredje varvet började jag få kontakt. Henrik segade sig uppför och jag närmade mig trots att jag också försökte att inte dra på mig syra i backen. Decimeter efter decimeter hämtades in och strax efter 9 km klev jag helt enkelt om. De tunga benen kändes plötsligt som fjädrar och jag flög helt obekymrat förbi och började skaffa mig en lucka. Tänk vad en liten mental boost betyder.

Redan efter några hundra meter var Henrik borta från mitt baksug och jag började känna att det skull gå vägen. Under tiden passade jag på att slå mitt gamla (från 2009…) pers på milen med knappa 20 sekunder (stolpen passerades på 37:01) och på väg nedåt genom skogen kändes det lätt i huvudet, vilket helt uppvägde de tunga benen.

I kurvan efter 11,6 km sneglade jag lite lätt bakåt och såg inget orange linne bakom mig. Sub 44 verkade tyvärr ha spruckit på de sega kilometrarna ut från varvning på både andra och tredje varvet men jag försökte gasa ändå för att få ner tiden så mycket som möjligt.

Det visade sig vara en himla tur, för efter målgång svepte Henrik in med bara några sekunder tillgodo. Han hade gjort en heroisk upphämtning under slutkilometern och hade loppet varit lite längre hade det slutat med spurtstrid.

Det blev en fjärdeplats och i detta fall en mycket skön sådan. Jag slog Henrik för precis två år sedan, då han fortfarande var lite försvagad efter en sjukdomsperiod, sedan har jag inte haft en chans. Att kunna slå honom även när han är i åtminstone hygglig form känns otroligt skönt för skallen.

44:21 var dessutom en putsning med 30 sekunder sedan i fjol – och det var verkligen inget fel på min form för ett år sedan. Ett lopp, två pers således: 10 km: 37:01, 12 km 44:21. Snittfart 3:41, men fördelat mellan 3:29 och 3:53. Banan må se flack ut, men kilometrarna ut från start är tunga och sista två på varvet mycket lättsprungna.

I täten var Daniel helt outstanding denna dag. Under 41 minuter, en och en halv minut till tvåan. Och tvåan, det blev Fred. Efter att ha släppt en liten lucka till Olof på första varvet gick han i kapp på andra och drog ifrån på tredje. Taktiskt väldisponerat!

Det ser hyggligt bra ut inför lördagens stafett. Hur långt det räcker? Det får vi se då.