Sommar innebär ju, bland många andra ting, en tillvaro i internetlöst land och bloggen får därmed ta semester.

Men på tävlingsfronten är däremot juli välmatad, så det får bli en uppsamlande racerapport så här i efterhand.

Först ut bland sommarens lopp var den halvofficiella Säpojoggen, ett träningspass med Säpos livvakter. Som avslutning var det “tävling” från Kruttornet upp till klinten ovanför domkyrkan och tillbaka ner via Hästbacken. Totalt 1 550 synnerligen kuperade meter, inklusive domkyrkotrappan. “Det är meningen att mjölksyran ska ha slagit till ordentligt innan man kommer till domkyrkotrappen, där går det sedan över i blodsmak”, som Säpos fystränare uttryckte saken. Eller “ren ondska”, som någon av livvakterna tyckte.

Naturligtvis var både Fred och jag inställda på att ha alla livvakterna bakom oss vid målgång men vi blev nog båda två smått chockade av starten. “Full fart” är ett understatement. Fystränaren drog iväg som om det var 100 meter slätt på programmet. Jag och Fred skakade på huvudet och följde med en bit bakom, jämförelsevis lugnt men trots det antagligen vansinnigt snabbt.

Efter några hundra meter klev plötsligt tränaren av och ställde sig och hejade på. En hare! Precis vad man behöver i ett 1500-meterslopp i uppförsbacke.

Ett litet knippe livvakter, Fred och jag samt ett par andra “vanliga människor” återstod nu i vad som kan kallas tätgruppen. Jag försökte ta det lugnt, inte minst i trappan där mycket riktigt blodsmaken började komma. När banan nu äntligen började luta åt rätt håll var det min tur att börja avancera. Jag plockade en löpare ganska omgående och sedan började jag metodiskt att plocka meter på livvakten framför mig. Strax nedanför Kränku kom jag om och ställde siktet på nästa rygg. Jag hämtade ganska snabbt in när vi svängde in på Tage Cervins gata och sedan in i Almedalen. 50 meter hann att bli 2 meter med cirka 100 kvar att löpa utmed dammen. Men när han kände flåset i nacken visade det sig att han hade en spurtväxel kvar.

5:40 hade tydligen räckt till en klar seger året innan, nu blev jag 4:a, försmädligt spurtslagen av en livvakt och mer klart slagen av Fred och någon annan löparfantast. Kul tävling!

Nästa lopp var Jungfruloppet, där min målsättning var att komma under 50 minuter på de 13 kilometrarna teknisk och svårsprungen terräng. Många rusar i början och i slutet av första backen hade jag säkert 15 löpare framför mig. Redan vid Jungfrun, efter kanske 500 meter, hade startfältet börjat gruppera sig mer väntat. Jag låg strax efter Fred Grönwall och Henrik Reintz men lät dem hållas när de började glida iväg. Detta är möjligtvis det enda loppet på Gotland där det inte är någon direkt fördel att ligga i rygg på någon – vinden är obetydlig inne i skogen och det är bättre att ha fri sikt på alla rötter, stenar och stubbar.

Efter några kilometer kom jag plötsligt ifatt Henrik som stannat och grejade med ena skon. Jag passade också på att gå om orienteraren Mattias Westfält som sedan tog just den där ryggpositionen som jag inte varit så intresserad av. I nedförsbackar släppte han när jag rullade på men så fort det bar uppför var han där igen.

Sådan var bilden (frånsett när Henrik kom ifatt igen och raskt försvann bortåt i skogen – ilska var tydligen bra bränsle) tills cirka 2 km återstod. Då tyckte Mattias att tiden var kommen för ett ryck och det hade han nog rätt i. För inte fan orkade jag svara. Jag hängde med hyggligt ett tag men var för trött för någon riktig kamp. Mattias hade fördelen att vara mycket mer van vid svår terräng och det blev avgörande. Slätt är jag ganska trygg med att jag slår honom.

Den ondskefulla avslutningen med 500 meters uppförsbacke tänkte jag enbart på tiden. Det var riktigt skönt att höra speakern upplysa mig om att jag skulle gå under 50 minuter, även om det bara blev med 7 sekunders marginal. 7:e plats blev det

Endast två dagar senare stod vi i regnet i När och väntade på startskottet i Viruddenloppet. Denna gång handlade det om att få en lite mer representativ tid på 10k. Under 36 kändes inte helt realistiskt, men definitivt en bit under 36:30.

Vädret var som sagt deprimerande ur folkfestsynpunkt, men faktiskt ganska perfekt för löpning. Inte fullt så intensivt regn som i fjol och betydligt mindre vind.

Dramatiken under loppet uteblev och efter 36:15 kunde jag nöjt jogga ner och (möjligen mindre nöjt) ta en iskall dusch…

Dramatiken sparade vi istället till månadens sista kraftprov, Visby halvmarathon. Det var repris från 2008, det vill säga att efter en svajig skitsommar inföll årets varmaste dag precis när det var dags att springa halvmara. 29 grader fuktig och tryckande värme gjorde att det var jobbigt redan att stå och vänta på startskottet.

Sedan blev det betydligt jobbigare. Jag hade, mindre begåvat kan man i efterhand konstatera, låtit bli att göra upp en ny plan efter vädret utan körde på enligt min sub 1:20-plan – det vill säga ett jämnt tempo i spannet 3:45-3:48.

Det höll bra första varvet men sedan fick jag fakturan. Redan i början av andra varvet började jag fundera på om inte DNF vore ganska trevligt en sådan här dag. Tanken växte i styrka utmed Allégatan när Henrik så sakteliga gled bort i fjärran efter att vi på första varvet växeldragit. Milpasseringen gjordes på cirka 39 minuter, en minut långsammare än planen, men framför allt kändes det att farten knappast skulle stiga.

Dagens första kloka beslut var att jag nu beslutade att ge mig själv tid att dricka ordentligt. Jag saktade in och gick medan jag drack en hel mugg sportdryck och en till med vatten, samt hällde ytterligare en med vatten över huvudet. Visst tappade jag därmed en del tid vid vätskestationerna men jag tror det var det offret som tog mig i mål.

När jag passerade Lillys och Stures hejarhörna efter ca 12 km skakade jag på huvudet och ropade “varför håller jag på med det här?”, till allmän munterhet. Trots det var det nog ungefär i de trakterna som det så smått började att vända. Från att ha varit helt inställd på att kliva av vid andra varvningen började jag tänka på att jag aldrig brutit förr och nu var det ju “bara” ett varv kvar. Skit i tiderna, bara beta av loppet och gå vidare i livet.

Sista gången på stentrista Allégatan dök ytterligare en tanke upp: jag kanske inte är den ende som tycker det är lite småjobbigt. En bra bit fram såg jag att Henrik nu kommit ikapp Studenternas Anders Wibaeus, som tidigare legat långt före. Om han tappade borde jag också kunna plocka honom. Henrik får bli ett senare bekymmer.

Genast gick det lättare. Med nyvässade horn tog sig gamle Ängshammar samman och började ta sig in i matchen igen. Jag närmade mig, även om det inte gick fort i början. Efter vätskekontrollen vid Skatteverket, där jag trots jakten gav mig tid att tanka ordentligt, kommer backen ned vid tingsrätten och där rullade jag på bra. Luckan krympte nu för första gången riktigt påtagligt och när jag passerade flaggvaktande Tore vid Gutavallen ropade jag att “nu tar jag dem”. Luckan hade krympt från ett par hundra meter till 10-15. Kontakt!

På Visborgsgatan, strax innan man viker av mot Klippgatan, passerade jag en märkbart trött Henrik och samtidigt började Anders Wibaeus att hoppa fram på något mycket besynnerligt sätt med raka ben. John Cleese skulle ha varit nöjd. Någon form av krampkänning, alternativt galna kosjukan. Whatever. Plötsligt hade jag plockat några placeringar men min omtöcknade hjärna hade ingen större koll på vad det innebar.

Inte förrän Sture och Lilly ropade “enligt våra beräkningar är du tvåa”.

Hoppsan, hur gick det till? Vilka har brutit?

Utmed Stenkumlaväg hörde jag annalkande steg bakifrån och utgick från att det var Henrik som försökte göra en comeback. Vid Ica Wisborg svepte i stället Hässelbylöparen Peter Broberg om och tyvärr fanns inte mycket att göra åt honom. På sista 500 metrarna skaffade han sig en lucka på 20 sekunder. Bra jobbat efter ett uppenbarligen mer väldisponerat lopp.

Men trea, efter att ha varit så plågad och missnöjd med den egna insatsen att jag väldigt allvarligt övervägt att bryta för första gången någonsin. Det måste jag vara väldigt nöjd med. Att tiden 1:25:46 är smått pinsam betyder liksom ingenting – just den dagen var det en bra tid.

Banan skördade sina offer denna gång. Wibaeus drog omkull strax efter att jag passerade och fick föras till akuten efter att ha slagit i skallen. Henrik kollapsade efteråt, och han tappade tre minuter på mig på sista två kilometrarna. Ytterligare några löpare hamnade nere på lassis.