Så har jag äntligen kommit mig för att skriva ner kilometertiderna från egna klockan vid lördagens fiaskoinsats på MK15:

3:19-4:08-3:46-3:39-3:55
4:04-4:02-3:57-4:14-4:22
4:12-4:39-4:22-4:14-3:50

De talar sitt tydliga språk. Först en halvmil som avlöper enligt plan. (Första markeringen sannolikt felplacerad så 4:08 stämmer definitivt inte, förhoppningsvis inte heller 3:19. Kanske 3:30-3:40 på de två första?)

Sedan 3 km där jag slår av marginellt när det börjar kännas att det inte riktigt håller. Sedan kommer det backiga partiet där allt rasar, med kulmen vid Grönstabacken (4:39…). Två kilometers dödsmarsch och sedan en senkommen uppryckning in mot mål.

Även om man bortser från att jag nog hade resterna av en infektion kvar i kroppen så var öppningen lite korkad. Jämn fart kring 3:50 på första 3-4 km hade varit bra, för att sedan kanske kunna öka lite och plocka placeringar med en positiv trend. Trots att jag vet hur jag borde göra är jag bedrövligt dålig på att ha tålamod i början av lopp. Dags att lära sig någon gång?

På träning springer jag i stort sett alla distanspass progressivt. Note to self: Gör det på tävling också, pucko.

Jag får chansen att praktisera mina rön om ett par timmar när det är dags för Ringmuren Runt. En tävling som, om startfältet liknar tidigare år, jag bör kunna vinna klart även på halvfart. Det är tur det, för jag känner mig ännu inte helt 100 – lite tjock i näsan och en lätt högfärdshosta.

I går sprang jag medelhård distans ute vid Tingstäde och knät kroknade vid 11 km. Det är dags att ta tag i det här på allvar nu, kanske ska jag ta en springpaus på några veckor och köra stenhårt med skumrullen och stretching?