Efter velande fram och tillbaka under veckan bestämde jag mig igår för att det fick bli korta distansen på Lucialoppet. Orsaken är förstås den högst osäkra formen efter bara ett par veckors hyfsad träning, och hellre än att göra ett dåligt lopp på långa springer jag en för mig ny bana med högst reell chans till seger.

Det var alltså planen och den startlista jag sett inför loppet gav mig ingen direkt skrämselhicka. Några yngre förmågor från orienteringsklubbarna skulle kanske kunna pressa upp tempot lite en bit men borde inte vara något hot på hela sträckan. Vid starten dök fjolårsvinnaren på 5,3, Björn Karlsson, upp men han skulle springa långa banan i år.

Förhållandena var rent vädermässigt helt ok, med svag vind och någon enstaka minusgrad, men underlaget var svårbedömt. Mycket is, men också ett tunt lager pudersnö/hagel som riskerade att ställa till det även för broddade löpare. Jag valde till sist att springa med broddarna på, vilket är ovanligt för mig. Jag tror inte det spelade så stor roll.

Efter start rådde en viss trängsel genom första kurvan men ganska snart besinnade sig, som vanligt, de lite långsammare löpare som dragits med i starthetsen. Skönt, för kurvorna var knepiga nog utan trängsel.

Efter 500 meter hade jag Daniel och två Enhörningar framför mig och en yngre orienterare precis vid skuldran. Ganska snart susade Markus Larsson förbi efter en lugn start och jag fick en liten lucka till orienteraren. Jag utgick från att han skulle följa mig när korta banan vek av och försökte hålla honom bakom mig utan at för den skull dra iväg för hårt.

Till min förvåning och, för jag erkänna, lättnad fortsatte han på långa banan och plötsligt var jag helt ensam. En åskådare undrade om jag sprungit fel, vilket för ett ögonblick fick mig att tro att det fanns ytterligare en bana för knattar. Det hade ju varit tämligen försmädligt… Men, uppe vid Södervärnsskolan vek banan åt höger och det stämde med distansen. Efter att ha sneddat genom Tallunden sneglade jag bakåt och såg någon som vek in i parken några hundra meter bakåt. Som väntat var det med andra ord ingen ko på isen. Jag fortsatte kontrollerat utmed Söderväg mot Färjeledsrondellen. Tommy Öman stod och hejade och gav mig ytterligare lugnande besked. Ingen större brådska, således.

5 km kan ju vara en ganska plågsam distans om man måste maxa, men denna tävling blev mer som ett lite snabbare träningspass. Inte förrän jag passerade 5 km, med 300 meter kvar, började jag gasa lite. Björn vann i fjol på 19:15 och det skulle ju kännas klädsamt att slå. In på upploppet såg jag stora klockan och insåg att det var på kniven att jag startat spurten för sent. In med allt jag hade på sista 50 metrarna och så stannade klockan på 19:16. Bajs.

Nåja. Jag är ju inte bortskämd med segrar – 2:a-, 3:e- och inte minst 4:e-platser i olika lopp har jag massor av, men det brukar alltid vara minst en som är snabbare. Lite kul var det således, även om det är lite som med mina segrar i Ringmuren Runt – halvfusk att välja lopp utan konkurrens…

En GA-prenumeration och ett presentkort på Team Sportia blev det, värde totalt en bit över tusenlappen, så det lönade sig hur som helst att vara taktisk.