63 km. Inte så mycket kanske, men ändå över någon sorts anständighetsgräns för en inbiten kilometerknarkare.
Inte sedan andra veckan i september har jag varit över sex mil på en vecka, så ökenvandringen har varit lång. Jag tror och hoppas att det kommer visa sig att uppehållet var en god idé, men det har känts trist. Och känns märkligt nu också, för den delen, när ganska beskedliga pass får mig att känna mig som om jag blivit överkörd av tåget.
I går tog jag mig för första gången över långpassens nedre skamgräns, 20 km, och det är ju en distans som när jag är normaltränad inte ska kännas alls. Men i dag är det stelt och värker lite här och var.
Erfarenhet är bra – jag vet ju att det går ganska snabbt att komma tillbaka. Redan nästa vecka kommer tvåmilaren att kännas betydligt mer komfortabel, medan 21 km känns oerhört långt…
Grymt Tomas! verkar ju som om ditt knä håller ihop och utan riktiga krämpor kommer du tillbaka utan tvekan, jag håller tummarna.